Sara Lidman – västerbottnisk urkraft

Publicerad 2013-08-19 i kategorin Porträtt | 4 Comments »

  • saralidmanSara Adela Lidman (1923–2004), författare, trädkramare och agitator.
  • Mest känd för sina böcker om Västerbottens strävsamma bybor och sitt politiska ställningstagande mot Vietnamkriget.
  • Värd att minnas för sitt banbrytande, vidunderliga språk och en förmåga att ständigt tala för de utsatta, små och röstlösa.

”Från Gorkij till Sara Lidman” hette vår tredje litteraturantologi i gymnasiet. Vi kom aldrig till Sara Lidman. Jag hade ingen aning om vem hon var när hennes författarskap av en slump trillade ner i mitt då tjugoåriga knä. Men sedan dess har jag aldrig slutat predika.

Det första du kommer lägger märke till när du börjar läsa en roman av Sara Lidman är språket. Hennes prosa är poetisk, stram men samtidigt översvallande, och full av västerbottnisk dialekt och bibliska referenser.

Det andra du kommer se är hur skoningslöst hon blottlägger sina gestalter och driver dem mot varandra. De är ständigt stridande: mot naturen, mot överheten och mot människorna intill. Alla rör sig utifrån de givna men osynliga mönster som skapas i en familj eller en by. Små, nästan omärkliga ritualer som ställer var person på sin plats och alltid med så mycket stolthet. I Sara Lidmans byar kan den rike känna skam över sitt överflöd, och den fattige vara rakryggad och berättigad i sin uselhet.

Så kommer ibland någon som inte finner sig i dansen, som inte hör hemma. Som Claudette i Sara Lidmans andra bok Hjortronlandet (1955). Sara beskriver det enkelt: ”Hon var osams.” En ganska ful unge, född på Ön mitt i myren med torparföräldrar och ett namn som ingen kan uttala. Hon kallas Kladda och det är så hon blir sedd: en menlös kladd. Men inom sig älskar hon det Sköna, såpass att hon tycker sig vara vacker själv. Det yttre och inre stämmer inte överens och ingen har vett att se det.

Sara skrev inte bara om Västerbotten. Från Vietnam berättade hon om krigets fasor, om bomber som krossade barnens ben utan att lämna ens ett märke på huden. I två romaner skildrade hon apartheidens Sydafrika, där hon själv blev åtalad och utvisad för att ha haft samröre med en svart man. I Sverige blev hon en flitig debattör och agitator och våren 2003, bara ett drygt år innan hon dog, riktade hon skarp kritik mot USA:s invasion av Irak. När hon sedan lämnade oss blev världen lite tystare och torftigare, men kvar finns en skatt av böcker för oss att läsa. Jag föreslår att du börjar med Regnspiran eller Hjortronlandet.

Kristina Schön är gymnasiebibliotekarie och skyr inga medel för att pracka på ungdomar litteratur.

Läs mer

Wikipedia hittar du en fullständig bibliografi över Sara Lidmans verk. Böckerna hittar du lättast på biblioteket eller på antikvariat. Några verk finns att köpa i nyutgåva. Birgitta Holm har skrivit en biografi om Sara Lidman: Sara – i liv och text. Om du lyckas lägga vantarna på ljudboken till Lifsens rot, Saras näst sista roman, får du höra Saras röst.


4 Comments on “Sara Lidman – västerbottnisk urkraft”

  1. 1 Lotten Bergman said at 08:05 on August 19th, 2013:

    Här kan man höra Sara säga “mygghelvete”.

    Men sedan har jag ett avgrundsdjupt hål i min allmänbildning, och nu måste jag fråga er som läser här – varför heter denna sång av Cornelis “Till Sara Lidman”? Det är förvisso en allegori över något — men är det en specifik händelse eller bara i största allmänhet naturen, kapitalet och överheten som avhandlas? (Alla låtarna på just den plattan hette “Till Jan Myrdal”, “Till Femina” och liknande.)

  2. 2 Olle Bergman said at 08:50 on August 19th, 2013:

    Nånstans skrev hon om sina gamla föräldrar som levde i sådan symbios att Mor sa ”Det gör ont i min axel som sitter på Far”.

    Hoppas jag kommer ihåg rätt. Tror det var Varje löv är ett öga (1980) som-jag-inte-hittar-just-nu.

  3. 3 Marcus Björk said at 10:31 on August 19th, 2013:

    Jag glömmer aldrig ett underbart arbetsreportage av Lidman, där hon beskriver arbetet i det ofattbara dånet nere i en stålpress eller vad det är, där i Norrland.

  4. 4 Ingela said at 16:58 on August 19th, 2013:

    Jag träffade Sara Lidman några gånger under 80- och 90 talet, mest i miljörörelsesammanhang. En gång delade vi sovkupé en resa mellan Stockholm och Bastuträsk. Det samtalet glömmer jag aldrig. Jag hade just fått mitt första barn och Sara hade ett lite magiskt tänkande (hon hänvisade till nån indiantradition) kring barn och föräldrar och varför man får varann som var väldigt fascinerande. Hon pratade precis som man kunde tänka sej, nästan som om hon läste högt ur sina böcker.


Leave a Reply