Nils Dardel – färgstark dandy med ett fladdrande fågelhjärta

Publicerad 2013-11-25 i kategorin Konstnär | 4 Comments »

  • dardel_portrattNils Dardel (1888­–1943), modernistisk konstnär och mytomspunnen dandy.
  • Mest känd för oljemålningen Den döende dandyn (1918), som av dåtidens kritiker kallades allt från ”Dandyismens pietà” (Erik Blomberg) till ”… en blodlös fisk och självförälskad spillra, en liten pomaderad fähund, moraliskt sämre än Oscar Wilde” (Stig Ahlgren). Folkkär under 40- och 50-talet då reproduktioner av hans sena folklivsskildringar från Nordafrika, Mexiko och Sicilien letade sig in i svenska hem och hjärtan.
  • Värd att minnas för sin färgstarka balansgång på livets sköra tråd och för sin tidlösa tematik.

Att föreställa sig ljus utan mörker är i det närmaste omöjligt. Världen är full av motsatser, vilka behövs för att skapa mening. Så fungerar även Nils Dardels konst; åtminstone när han kring början av 1920-talet är som mest intressant. Delvis bosatt i Paris levde konstnären ett stundtals dekadent liv i konstnärskretsarna kring Montparnasse; allehanda utsvävningar till trots stod han ändå bittida vid sina penslar. Hans innehållsrika oeuvre vittnar om en stark skaparkraft – Dardel behövde måla.

”Jag kan och skall bli en stor målare, en vacker människa vars blick är ren”, skrev han några år innan tillkomsten av sina mer betydande kompositioner. Han hade då ägnat sig åt allt från realistiska porträtt till kubismexperiment, men vid en resa till Japan 1917 tog han intryck av den japanska konsten och dess rena linjer. Han utvecklade ett eget bildspråk, fullt av existentiella vindlingar och självbekännelser. Det är något sällsamt i dessa fantasifulla scenerier där inte sällan dandyn – ett alter ego – står i händelsernas centrum. Det är en välklädd protagonist i en tvetydig värld, där det alltid lurar något hotfullt bakom en vacker fasad – det är svartsjuka, ångest och ond bråd död i färgsprakande skicklig kolorit. Protagonisten har inte haft det lätt i Dardels bildvärld, men vilken hemskhet han än blivit utsatt för har hans ansikte varit docklikt svalt. Ständigt har han rest sig som en fågel Fenix ur färgen – hans öden blir symboler för någonting annat än den fysiska döden, även om den senare alltid var påtaglig hos konstnären själv.

Dardel led sedan unga år av ett hjärtfel som slutligen tog hans liv. Sent beskrev han sitt tillstånd som att hans hjärta kändes som ”en liten fängslad fladdrande fågel”, vilket speglar verkens åskådliggöranden av livets dubbla natur och den ständiga kampen mot döden, ångesten och kärlekssorgen. När Dardel är som bäst visar han att det måste finnas ett mörker för att det skall finnas ett ljus; att utan döden kan livet inte existera. Tematiken skapar berättelser där balansgången mellan det vackra och det fula, mellan livet och döden, påminner om det innersta i människan. Ett känslornas rotsystem som spänner över tid och kontinent. Det krävs en stor målare för det.

Nina Engholm är konstvetare och studievägledare med en förkärlek för konst som driver upp känslor i kroppen och gör att man sådär, om än bara för en liten stund, fullkomligt tappar andan.

1f6fbmlglzogdpefpeul7g

I Nils Dardels ”Utan pardon” (1919) jagas dandyn av ångestens demoner. Dardel arbetade ofta med en upprepande tematik, som exekutionsmotivet i bakgrunden, där en ung man höjer ett kors mot skyn medan han blir nedsparkad i en djup avgrund.
(Fotograf/källa: Malmö Konstmuseum, Creative Commons licens: http://www.mynewsdesk.com/se/kulturfoervaltningen-i-malmoe/images/utan-pardon-nils-von-dardel-75225)

Läs/se mer

Nils Dardels liv och konst presenteras utförligt i monografierna av Karl Asplund (1957/1958), Ingemar Lindahl (1980) och Erik Näslund (1988). Thora Dardel, som var gift med konstnären i 11 år, berättar om honom i böckerna Jag for till Paris (1941) och En bok om Nils Dardel (1953). Mjellby Konstmuseums storslagna gärning att år 2012 anordna den första separatutställningen på 24 år med Dardels konst resulterade i utställningskatalogen Nils Dardel – i skuggan av dandyn.

På Moderna Museets hemsida kan du söka i samlingen och hitta betydande verk som Visit hos excentrisk dam (1921), Crime Passionnel (1921) och Drömmar och fantasier (1922) vilka alla hör till perioden som texten ovan behandlar. Där finns även fler verk av Dardel som representerar hans mångsidiga konstnärskap (sök på ”Nils von Dardel” så hittar du rätt!).


4 Comments on “Nils Dardel – färgstark dandy med ett fladdrande fågelhjärta”

  1. 1 Olle Bergman said at 10:58 on November 25th, 2013:

    Min pappa köpte en mapp med Dardel-reproduktioner som student, och de hängde lite varstans i mitt barndomshem.

    Tänkte passa på att fråga: hur ovanligt är det med intakta Dardel-mappar där innehållet ligger kvar i nästan orört skick? Vi har mappen EXOTISKT med 15 av 16 bilder.

  2. 2 Ökenråttan said at 23:29 on November 25th, 2013:

    Visit hos excentrisk herre av Ingemar Lindahl är en underhållande bok om Dardel. Den innehåller bl.a. många citat med hans originella reflektioner om ditt och datt.

  3. 3 Nina Engholm said at 11:09 on November 27th, 2013:

    Olle, jag har faktiskt försökt att luska i det här med mapparnas vanlighet eller ovanlighet men inte kommit fram till något banbrytande. Särskilt två mappar med färgreproduktioner var på modet, den ena just “Exotiskt” och den andra “Tio målningar”. Jag har dock aldrig sett någon av dessa mappar ute på marknaden (därav inte sagt att de inte har hamna där). För att citera Karl Asplund, som i ämnet skriver: “Det var mycket populärt under dessa år med färgreproduktioner av modern konst och är det ännu, mapparna slaktas och bilderna ramas in och pryder lika färgrikt borgerliga hem, läkarmottagningar, sjukhus, skolor och enklare konsthandlarfönster.” Det ligger nog något i det – inte sällan stöter man på något inramat Dardeltryck på loppis. Frågan är hur många som lyckades hålla fingrarna i styr och därmed lämnade mapparna intakta…

  4. 4 Fredrik Tersmeden said at 17:56 on December 28th, 2013:

    Jag läste tidigare i år den tyske kulturjournalisten Florian Illies kritikerrosade bok “1913 – århundradets sommar”, en krönika över det sista året före världskrigen med fokus på tidens konstnärliga strömningar och personligheter. Fokuset är tyskt-österrikiskt men även enstaka britter, amerikaner och fransmän figurerar. Skandinaver är det däremot ont om. Med ett undantag: när Illies skriver om den tyske konstgalleristen Alfred Flechtheim nämner han att denne emellanåt “går och gråter ut hos den unge Nils Dardel, en svensk konstnär som är bländande vacker men som målar mycket dåligt, och som Flechtheim är förälskad i” (sidan 123).

    Det man blir litet nyfiken på är ju a) om Illies själv någonsin sett en tavla av Dardel, samt b) om detta är en uppfattning som generellt delas av kulturtyckare utanför Sveriges gränser?


Leave a Reply