Lyckliga gatan – vemodig påminnelse om livet före rivningshysterin

Publicerad 2014-01-17 i kategorin Musik | 4 Comments »

  • Lyckliga gatan (svensk hit 1967), översatt version av den italienska Il ragazzo della via Gluck (1966) med svensk text av Britt Lindeborg.

    ssmfa009160l1-625x605

    Bild från rivningsvansinnet i Stockholms innerstad Regeringsgatan 8 korsningen, Jakobsgatan. Fasad från 1902, men huset ursprungligen från 1600-talet. Foto: Stockholms Stadsmuseum, Fredriksson 1971.

  • Mest känd som tidstypisk sextiotalshit med insprängd samhällskritik.
  • Värd att minnas som Anna-Lena Löfgrens största framgång.

Lyckliga gatan du finns inte mer … – den sången förflyttar mig omedelbart i tanken till Eklandagatan 44 i Göteborg där jag bodde mina första sju år. Jag måste ha hört den på Melodiradion, förmodligen i det jättetrånga köket med gasspis där inte ens ett riktigt matbord fick plats, kanske en långsam solig söndag där inget speciellt hände.

Att det var Anna-Lena Löfgren som sjöng förstod jag aldrig, men så var också Agnetha Fältskog min favorit, då när hon fortfarande hade ett stort mellanrum mellan framtänderna och innan hon blev ett av A:na i ABBA. Faktiskt trodde jag i stället under lång tid att det var Siw Malmkvist som sjöng Lyckliga gatan.

Anna-Lena Löfgren  fick sin största skivframgång med låten när den gavs ut i oktober 1967 när jag var tre år, nästan fyra. Låten låg på Svensktoppen i 14 veckor. Det var inte förrän jag blev äldre som jag fick reda på att den hade en italiensk förlaga, Il ragazzo della via Gluck som betyder ungefär Pojken från Lyckogatan. Musiken var skriven av Adriano Celentano, som också framförde sången på den årliga San Remo-festivalen utan större framgång, även om den sedermera blev en av hans mest kända stycken (texten skrevs förresten av Luciano Beretta och Miki del Prete).

Den italienska texten handlar om en pojke som bor på Via Gluck, en gata omgiven av grönska i en lugn miljö. Han blir tvungen att flytta därifrån och in till staden men glömmer aldrig sitt barndomshem, men när han hittar det inte mer, där det fanns grönska finns nu andra hus och gator och hans vänner är inte kvar.

I den svenska texten har pojken försvunnit, men i  den svenska texten av Britt Lindeborg   kvar finns kritiken mot asfaltsdjungeln – ”högt över marken svävar betongen”. Den som blir nyfiken och vill veta mer om Britt Lindeborg kan läsa hennes bok Lyckliga gatan du finns inte mer – ”självbiografisk berättelse om en förlorad idyll och om verkligheten bakom schlagern Lyckliga Gatan-melodien”. Enligt förlaget var hon ”Svensktoppens genom tiderna mest framgångsrika textförfattarinna men är ändå något av en doldis i svenskt musikliv.”

Ulla Åkerström är filosofie doktor i romanska språk och arbetar vid Göteborgs universitet. I augusti 2013 skrev hon på Minnesvärt om Torsten Ehrenmark.

..

Läs & lyssna mer

Lyckliga gatan blev faktiskt utnämnd till tidernas bästa svensktoppslåt i programmet Alla tiders hit häromåret. Timo Räisänen gjorde som vanligt en tolkning som var lika egensinnig som hängiven.

 

 

 

 


4 Comments on “Lyckliga gatan – vemodig påminnelse om livet före rivningshysterin”

  1. 1 cruella said at 05:02 on January 18th, 2014:

    Vi är årsbarn du och jag, och Lyckliga gatan var även min favorit. Jag talade enligt uppgift rent redan vid två års ålder så den här biten var ingen match för mig. Jag kunde hela texten och sjöng den gärna för alla som ville – och även för andra.

  2. 2 Olle Bergman said at 14:32 on January 18th, 2014:

    Jag är lite förvånad över den emotionella kraft som ännu finns i sången. Den gör mig fortfarande så sorgsen – en känsla av att något gått förlorat av fullständigt onödiga orsaker.

  3. 3 Ullah said at 13:31 on January 19th, 2014:

    Jag tycker nog att den är väl romantiserande och överdriven, så här i efterhand…

  4. 4 Fredrik Tersmeden said at 09:54 on January 20th, 2014:

    Jag hade en period på 1990-talet då jag nästan oavbrutet lyssnade – och sjöng – på “Lyckliga gatan” (hade nyligen köpt en samlings-CD med Metronome-hits). Min förtjusning var så stor att jag t o m lyckades ta ut den på piano – trots att jag inte kan spela piano.


Leave a Reply