Dan Andersson – finnmarkspoet och fattigdomsskildrare

Publicerad 2013-10-07 i kategorin Författare, Porträtt | 6 Comments »

  • dan_anderssonDan Andersson (1888–1920): poet, proletärförfattare och visdiktare. 
  • Mest känd för de av hans dikter som levt vidare i den svenska visskatten, däribland Jungman Jansson och Omkring tiggarn från Luossa.
  • Värd att minnas för sin stämningsfulla, besjälade lyrik som med ett musikaliskt flyt skildrade såväl liv som död i finnmarkerna.

Få svenska diktare har levt vidare i människors hjärtan som Dan Andersson, mycket tack vare att många av hans dikter tonsatts och tolkats om och om igen efter hans död. Det hade dock aldrig varit möjligt om de inte från början varit så märkvärdigt melodiska. Inte ens när du läser Dan Andersson besväras du av den lite högtravande stelhet som ibland kan uppstå i rimmad poesi; han hade en vidunderlig förmåga att få varje ord att stämma och du ser inte röken av ett grötrim.

Dan Andersson föddes och växte upp i Skattlösberg i Dalarna, och det var främst om de storslagna finnmarkerna han diktade. Hans två första verk, Kolarhistorier (1914) och Kolvaktarens visor (1915) skildrade de fattiga och strävsamma människorna: kolare, flottare och skogshuggare. Därför räknas Dan Andersson också till proletärförfattarna, men han skrev även levande, närmast romantiska naturskildringar – oumbärliga för alla som någonsin längtat till landet.

I Svarta Ballader (1917) slår Dan Andersson an en mörkare ton och fördjupar sig i människans ensamhet, ångest och längtan. I en av hans mest kända dikter, Omkring tiggarn från Luossa – ofta citerad i dödsannonser – skriver han:

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss ty denna jorden, den är icke riket ditt.

Kanske led Dan Andersson av sin konstnärssjäl och närde en dödslängtan, och kanske hade han med tiden blivit ytterligare en diktare att ta sig själv av daga om inte universum hade hunnit före. I september 1920 befann sig Dan i Stockholm för att söka arbete på tidningen Social-Demokraten. Han tog in på hotell Hellman där man just hade rökt med vätecyanid mot vägglössen, men inte vädrat ordentligt. Dan Andersson dog av cyanidförgiftning, 32 år gammal. Efter sig lämnade han en gravid hustru och odödlig poesi.

Och stormen sjunger svart
och vitt och i skum kring Härnaön
sjunga vågorna om ödemarkens nöd.
Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön,
ty en spelman och en drömmare är död.

En spelmans jordafärd, även den ur Svarta Ballader

Kristina Schön är gymnasiebibliotekarie i storstan och lyssnar alltid på Avskedssång till finnmarksskalden Broder Joachim när hon längtar hem till skogen där hon är född.

Läs mer

Dan Andersson-sällskapets hemsida hittar du här. På Spotify hittar du flera som sjunger Dan Andersson, framförallt hans kanske främste tolkare Thorstein Bergman. Via Projekt Runeberg kan du läsa merparten av Dan Anderssons diktning online.


6 Comments on “Dan Andersson – finnmarkspoet och fattigdomsskildrare”

  1. 1 Martina said at 17:44 on October 7th, 2013:

    Dan Andersson! Jag läste och tonsatte hans dikter redan som tolvåring. Jag kommer fortfarande ihåg min hemsnickrade melodi till “Paiso”. Vad det var som fängslade mig då med hans poesi minns jag inte, men något måste det ju ha varit, kanske det ensamma vildmarkslivet.

  2. 2 Minnesvärt | Minerva said at 19:12 on October 7th, 2013:

    […] Lotten och Olle Bergman driver sedan augusti en folkbildande blogg som de kallar Minnesvärt. Här bidrar olika skribenter med inlägg om svenska personligheter värda att ihågkommas. Idag hedras Dan Andersson. […]

  3. 3 Gustav said at 09:30 on October 8th, 2013:

    Älskade hans “Kolarhistorier” redan som ung. ( Har på senare år dessutom fått reda på att vår farfarsfar också var kolare till yrket – till på köpet värmlänning och nästan jämnårig med DA.)

  4. 4 Olle Bergman said at 10:04 on October 8th, 2013:

    Kolbotten var ett karttecken som gjorde mig och Gustav väldigt förbryllade när vi orienterade i Bergslagen i sena tonåren. Ofta såg man – ingenting! Det krävs ett tränat öga för att urskilja var i skogen en kolmila en gång stod. En annan nyans i mossans färger, en cirkulär glänta med en låg jordvall. Och så den sedvanliga kolarkojruinen som väl var resterna efter en provisorisk eldstad.

    Googla på ”kolbotten” eller ”kolarkoja ruin” så ser ni vad jag menar.

  5. 5 Lena Blomquist said at 10:40 on October 9th, 2013:

    Carl Malmsten skapade en dramatisk praktmöbel, en “kista på ben”, där några rader ur DA:s dikt “Jag sjungit …” från 1920 finns inlagda i intarsia. Citatet på sekretärens vänstra kortsida lyder: “Mitt hjärta det vill brista, ty det får ingen ro, det vill vandra där ingen känner vägen.” Och på den högra sidan: “Mellan jorden och himlen det städs vill bygga bro likt en timmerman så ångestfull och trägen.”
    (Andersson skrev “ångestfull men trägen” men Carl Malmsten citerade ju som han ville; det gjorde han jämt.) Möbeln, som ibland kallas “Timmermannen”, formgavs år 1933, tillverkades av Malmstens gode vän sen lärlingstiden och tidvis kompanjon, mästersnickaren Hjalmar Jackson och ställdes ut på Galerie Moderna i Stockholm. Hösten 2010 såldes “Svarte Dan” hos Stockholms Auktionsverk för en himla massa pengar.
    Dan Andersson var en av Malmstens älsklingspoeter. Den andre var Erik Axel Karlfeldt, båda dalkarlar. Jag skriver om allt detta i min bok “Carl Malmsten känd och okänd” (Jure Förlag 2012), s. 119 och s. 150.

  6. 6 Lena Blomquist said at 10:57 on October 9th, 2013:

    Galerie ModernE, ska det heta!


Leave a Reply