”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort”

Publicerad 2014-03-02 i kategorin Uncategorized | No Comments »

Stövlar trampar åter i Europa.

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
Väl flyga som örnar hans rykten;
Men någon gång brytes det vandrande svärd
Och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
Det dör som en stormvind i öknen bort.

Det eviga av Esias Tegnér

Flag_ukr


Smyget Redlig – den motvillige solisten

Publicerad 2014-01-13 i kategorin Musik, Uncategorized | 1 Comment »

  • Gösta ”Smyget” Redlig (1909–57), svensk jazztrumpetare. 
  • Mest känd för: sina insatser i den epokgörande Svenska Paramountorkestern på 1920-talet.
  • Värd att minnas som en av Sveriges första framstående jazzsolister.

Ända sedan Beatles hävdade att de var ”större än Jesus” har det hört till att framgångsrika populärmusiker gärna även ska vara litet kaxiga. Så har det inte alltid varit, och särskilt inte om man hette Gösta ”Smyget” Redlig.

Curtz jazzorkester med Smyget 1926

Paramountorkestern i en tidig upplaga från 1926 (då ännu under namnet ”Curtz jazzorkester”). Smyget Redlig sitter längst till höger.

Stockholmskisen Smyget var bara 17 år när han som brådmogen trumpetarbegåvning fick engagemang i bandet på en av Svenska Amerikalinjens båtar. Det blev en omvälvande resa. Väl i New York fick han och hans medmusiker tillfälle att se och höra jazzstorheter som andra svenskar knappt ännu hört talas om. Däribland Jean Goldkettes orkester med kornettgeniet Bix Beiderbecke.

Fylld av intryck kom kärnan av båtorkestern att åter i Sverige bilda ett band som med tiden fick namnet Svenska Paramountorkestern: ”den första svenska dansorkestern, som i sitt spelsätt och sin uppfattning fått in den riktiga amerikanska stilen” enligt musikerkollegan Georg Enders. Och klarast bland bandets solister lyste Smyget. Hans självförtroende lyste dock ingalunda lika starkt.

Och ändå var inte bara svensk publik och kollegor imponerade. Två gästande brittiska orkesterledare, Jay Whidden och Jack Hylton, försökte båda med höga gager locka med sig den svenske trumpetaren till London. Men Smyget tvekade och vågade i slutändan inte. Än värre blev det när Benny Carter, en svart jazzgigant från USA, gästade Stockholm 1936. Smyget var med i bandet som kompade honom och Carter var mycket imponerad. Smyget återgäldade dock berömmet med att i blygsel praktiskt taget gömma sig bakom notstället under sina solopartier.

Men också inför svenska kollegor kunde Smyget känna mindervärdeskomplex. Det gällde särskilt sedan den yngre trumpetarförmågan Gösta Törner på 30-talet klivit in på scenen. Nu närmast vägrade Smyget att spela solo. ”Är Törner sjuk?” frågade han misstroget när basisten Thore Jederby ville leja honom till en inspelning av ”Honeysuckle Rose” (se spellistan nedan). Till sist dök han ändå upp i studion, men Jederby har vittnat om att han handgripligen fick släpa sin trumpetare fram till mikrofonen när det var solodags.

Det var bra gjort av Jederby!

Smyget avled bara 48 år gammal just det datum detta inlägg publiceras: den 13 januari.

Fredrik Tersmeden är arkivarie vid Lunds universitetsarkiv. Han spelar inget riktigt instrument, men eftersom hans självkritik är mycket mindre utvecklad än Smygets så har han ändå hörts framträda som solist på kazoo. Tack till Anders Gustafsson och Roland Kåår som har försett mig med åtskilligt underlag till denna artikel!

Läs och lyssna mer

Jazztidskriften Orkesterjournalen har genom åren ägnat en del artiklar åt Smyget och åt Paramountorkestern, bland annat i decembernumret 1968 och i julinumret 1991. Ingen av dessa längre artiklar finns på nätet men det gör detta kortare personporträtt. Vill man lyssna på Smyget finns en del i CD-serien Svensk Jazzhistoria. Denna Spotifylista samlar i princip alla spår därifrån där Smyget är solist. Det rekommenderas dock att man även letar rätt på CD-utgåvorna och läser de innehållsrika texthäftena som hör till. Den verklige entusiasten kan också försöka finna ett exemplar av LP:n Parmountorkestern 1928–29 (EMI Odeon E 054-34843) från 1973.


Hans Arnold, skräckens lyckliga mästare

Publicerad 2013-08-03 i kategorin Uncategorized | 17 Comments »

hans_arnold

Hans Arnold (1925–2010)
Foto: plansch till salu på Tradera

  •  Hans Arnold (1925–2010), illustratör med monster och sagoväsen som sin specialitet.
  • Mest känd som illustratör till Astrid Lindgrens bilderbok “Allra käraste syster” och omslaget till ABBA:s “Greatest Hits”.
  • Värd att minnas för sin förmåga att skrämmas på ett kärleksfullt vis.

Det hände jämt sånt där när jag var liten. Mystiska grejer. Som när jag var på väg hem från kompisen, sprang till busshållplatsen medan snön vräkte ner i skenet från gatlyktorna. Inne i busskuren satt det en ung kvinna med en barnvagn. Hon log vänligt mot mig men när jag tittade ner på hennes långa klänning såg jag draksvansen som stack ut under fållen. Hon reste sig och knyckte på nacken så att huvudet föll av, la det i vagnen och promenerade iväg i yrsnön.

Eller när man skulle gå ut i köket på kvällen så kunde det sitta en stor råtta där och gnaga på en skeletthand.
Man kunde liksom aldrig veta.

Å andra sidan fanns det lyckliga och fina saker också. Gick man runt ett hörn kunde det dyka upp fantastiska sagoslott, trädgårdar, ängar och berg, flygande fiskar, tomtar, rara små troll och underbara älvor. Kanske. Eller man kunde i alla fall se det om man blundade.

Mannen som låg bakom allt detta hette Hans Arnold. Han var en tecknare som lämnade sin katolska, lätt skruvade uppväxt i Schweiz och kom till Sverige i slutet av 1940-talet. Denna mustaschprydda herre var vänligheten själv – jag vet, för han blev vän med min mamma när de jobbade tillsammans med sagoböckerna Bland tomtar och troll och med Kamratposten. Jag har suttit i hans knä och nästan inte blivit uppäten alls.

Anna Toss & Hans Arnold.

Som illustratör var han fasansfull. Han tecknade de mest motbjudande monster man kunde tänka sig. Vidriga varulvar, slemmiga spöken och läskiga lik. Samt bedårande små blommor, rultiga barn och världens gulligaste ponnyer som man bara ville pussa på mulen.

För att inte tala om alla nakna, rundbröstade långbenta flickor. Visserligen hade en del av dem svans, men ändå …

På det hela taget var han barntillåten, särskilt med 70-talets mått mätt. Han tecknade Matulda och Megasen, Fröken Ensam Hemma, Dante, Varulvsungen och många andra skrämmande och fina figurer. Det sas att han var inspirerad av Magrittes surrealism. Han har blivit jämförd med både H R Geiger och Maurice Sendak. Jag vill påstå att han var den bästa av dem alla. Med ett sött monster på toppen.

Anna Toss är en person som gillar att fantisera. Jobbar som byråkrat. Bloggar på Anna Toss & C:o.

•••

Läs mer

Hans Arnold: sagor, sex och Guds finger – av Lotten Strömstedt.
Monstret som valp – Hans Arnolds memoarer.
Monsterland – en reseskildring.
Veckans Chock – 250 illustrationer.
Seriefrämjandets wiki.
Författarporträtt i Fokus.