Tove Jansson – romanförfattare och konstnär

Publicerad 2013-12-16 i kategorin Författare, Konstnär | 3 Comments »

  • Tove med paletten 1956Tove Jansson (1914-2001), finlandssvensk författare och konstnär.
  • Mest känd som – naturligtvis! –författare av Muminböckerna. Det vi dock vill rikta uppmärksamheten mot här är de många romaner och novellsamlingar som hon också har skrivit. Vi vill också påminna om att hon som konstnär och illustratör gjorde många verk och uppdrag som inte utgick från Muminvärlden.
  • Värd att minnas för sitt ständigt föränderliga uttryck och för att hon kunde vara totalt öppen och så väldigt återhållsam på samma gång.

Tove Jansson visste tidigt att hon skulle bli konstnär. Uppväxt i ett hem där mamman var en svensk konstnär och pappan en finländsk skulptör så hade hon tillbringat stora delar att sin tid i en ateljé. Som 15-åring reste hon till Sverige för att studera på Konstfack och försörjde efter det sig själv och sin familj genom att illustrera i tidningar och böcker; bland annat var hon politiskt vass i tidskriften Garm. Hon tillbringade ganska många år som vuxen med att skriva böcker och teckna serier om mumintrollen, det som hon blivit allra mest känd för. Men hennes liv kom att bestå av många andra element.

Som författare började Tove Jansson runt 1970 att att skriva vuxenböcker. Böckerna handlar ofta om människor som söker en mening, kanske inte med hela livet men med stunden. De har ofta ett stort psykologiskt djup och utmärks av en exakt skärpa och mild ironi. Mest känd är Sommarboken (1968) som handlar om en liten flicka och hennes farmor. Förebilden till karaktärerna är Tove Janssons brorsdotter och mor.

Tove Jansson slets ständigt mellan viljan att skapa och plikten att genomföra och försörja. Hon sökte hela tiden nya uttryck och ville vidare. Innan hon avslutade sitt livsverk hade hon, förutom de skönlitterära böckerna, skapat skämtböcker illustrerat andra idag välkända författare som till exempel JRR Tolkien. 1998, när hon var 84 år gammal, kom den sista boken. Meddelande, en novellsamling med flera nya noveller. Då skrev hon till sin vän, forskaren Boel Westin, att det nog inte skulle bli något mer, vilket kändes som en lättnad, bara hon skulle vänja sig.

”Om tusen små flickor kom gående under trädet skulle inte en enda av dem kunna ana att jag sitter häruppe. Kottarna är gröna och mycket hårda Mina fötter är bruna. Och det blåser rakt in i mitt hår.” (Ur ”Bildhuggarens dotter”, 1968)

Johanna Stenius är frilansjournalist som bor i Sverige men är född och uppvuxen i ett finlandssvenskt hem där Tove Janssons karaktärer haft en självklar plats.

Läs mer

www.moomin.fi/tove finns en förteckning över Tove Janssons person, verk och liv. Litteraturmagazinet hade 2012 ett temanummer om Tove Jansson som kan läsas här: www.tovejansson.se.

Men allra mest vill jag rekommendera den utmärkta biografin Tove Jansson. Ord, bild, liv, som är skriven av forskaren Boel Westin (Albert Bonniers förlag, 2007). Finns att köpa genom till exempel Adlibris. Det finns flera böcker där Tove själv målat upp bilder ur sitt liv. Min favorit är den finstämda Anteckningar från en ö, som hon skrev och livskamraten Tuulikki Pietilä illustrerade med laveringar och akvatiner. I boken Bildhuggarens dotter från 1968 beskriver Tove Jansson sin barndom i konstnärshemmet.

En annorlunda sida av Janssons illustratörsverksamhet kan studeras vid en bild-googling på ”jansson hobbit” respektive ”jansson alice underlandet”.


Nils Dardel – färgstark dandy med ett fladdrande fågelhjärta

Publicerad 2013-11-25 i kategorin Konstnär | 4 Comments »

  • dardel_portrattNils Dardel (1888­–1943), modernistisk konstnär och mytomspunnen dandy.
  • Mest känd för oljemålningen Den döende dandyn (1918), som av dåtidens kritiker kallades allt från ”Dandyismens pietà” (Erik Blomberg) till ”… en blodlös fisk och självförälskad spillra, en liten pomaderad fähund, moraliskt sämre än Oscar Wilde” (Stig Ahlgren). Folkkär under 40- och 50-talet då reproduktioner av hans sena folklivsskildringar från Nordafrika, Mexiko och Sicilien letade sig in i svenska hem och hjärtan.
  • Värd att minnas för sin färgstarka balansgång på livets sköra tråd och för sin tidlösa tematik.

Att föreställa sig ljus utan mörker är i det närmaste omöjligt. Världen är full av motsatser, vilka behövs för att skapa mening. Så fungerar även Nils Dardels konst; åtminstone när han kring början av 1920-talet är som mest intressant. Delvis bosatt i Paris levde konstnären ett stundtals dekadent liv i konstnärskretsarna kring Montparnasse; allehanda utsvävningar till trots stod han ändå bittida vid sina penslar. Hans innehållsrika oeuvre vittnar om en stark skaparkraft – Dardel behövde måla.

”Jag kan och skall bli en stor målare, en vacker människa vars blick är ren”, skrev han några år innan tillkomsten av sina mer betydande kompositioner. Han hade då ägnat sig åt allt från realistiska porträtt till kubismexperiment, men vid en resa till Japan 1917 tog han intryck av den japanska konsten och dess rena linjer. Han utvecklade ett eget bildspråk, fullt av existentiella vindlingar och självbekännelser. Det är något sällsamt i dessa fantasifulla scenerier där inte sällan dandyn – ett alter ego – står i händelsernas centrum. Det är en välklädd protagonist i en tvetydig värld, där det alltid lurar något hotfullt bakom en vacker fasad – det är svartsjuka, ångest och ond bråd död i färgsprakande skicklig kolorit. Protagonisten har inte haft det lätt i Dardels bildvärld, men vilken hemskhet han än blivit utsatt för har hans ansikte varit docklikt svalt. Ständigt har han rest sig som en fågel Fenix ur färgen – hans öden blir symboler för någonting annat än den fysiska döden, även om den senare alltid var påtaglig hos konstnären själv.

Dardel led sedan unga år av ett hjärtfel som slutligen tog hans liv. Sent beskrev han sitt tillstånd som att hans hjärta kändes som ”en liten fängslad fladdrande fågel”, vilket speglar verkens åskådliggöranden av livets dubbla natur och den ständiga kampen mot döden, ångesten och kärlekssorgen. När Dardel är som bäst visar han att det måste finnas ett mörker för att det skall finnas ett ljus; att utan döden kan livet inte existera. Tematiken skapar berättelser där balansgången mellan det vackra och det fula, mellan livet och döden, påminner om det innersta i människan. Ett känslornas rotsystem som spänner över tid och kontinent. Det krävs en stor målare för det.

Nina Engholm är konstvetare och studievägledare med en förkärlek för konst som driver upp känslor i kroppen och gör att man sådär, om än bara för en liten stund, fullkomligt tappar andan.

1f6fbmlglzogdpefpeul7g

I Nils Dardels ”Utan pardon” (1919) jagas dandyn av ångestens demoner. Dardel arbetade ofta med en upprepande tematik, som exekutionsmotivet i bakgrunden, där en ung man höjer ett kors mot skyn medan han blir nedsparkad i en djup avgrund.
(Fotograf/källa: Malmö Konstmuseum, Creative Commons licens: http://www.mynewsdesk.com/se/kulturfoervaltningen-i-malmoe/images/utan-pardon-nils-von-dardel-75225)

Läs/se mer

Nils Dardels liv och konst presenteras utförligt i monografierna av Karl Asplund (1957/1958), Ingemar Lindahl (1980) och Erik Näslund (1988). Thora Dardel, som var gift med konstnären i 11 år, berättar om honom i böckerna Jag for till Paris (1941) och En bok om Nils Dardel (1953). Mjellby Konstmuseums storslagna gärning att år 2012 anordna den första separatutställningen på 24 år med Dardels konst resulterade i utställningskatalogen Nils Dardel – i skuggan av dandyn.

På Moderna Museets hemsida kan du söka i samlingen och hitta betydande verk som Visit hos excentrisk dam (1921), Crime Passionnel (1921) och Drömmar och fantasier (1922) vilka alla hör till perioden som texten ovan behandlar. Där finns även fler verk av Dardel som representerar hans mångsidiga konstnärskap (sök på ”Nils von Dardel” så hittar du rätt!).


Julius Kronberg – hovmålaren som följde sina ideal och föll i glömska

Publicerad 2013-11-11 i kategorin Konstnär | 12 Comments »

"Jaktnymf och fauner", 1875

“Jaktnymf och fauner”, 1875

  • Julius Kronberg (1850–1921), en av sin tids främsta konstnärer, professor vid Konstakademien 1895–98.
  • Mest känd för målningen ”Jaktnymf och fauner”, plafondmålningarna till Stockholms slott och Dramaten samt porträtten av hallwylska familjen.
  • Värd att minnas för sina monumentala konstverk och sin spännvidd i måleriet.

”Fall ned och tillbe måleriets triumfator!” Så skrev August Strindberg i Dagens Nyheter efter att ha sett monumentaltavlan ”Jaktnymf och fauner”. Målningen gjorde skandalsuccé på grund av sin vågade sensualism, och den kan än idag beskådas på Nationalmuseum där den intar en framträdande plats.

"David och Saul", 1885

“David och Saul”, 1885

Julius Kronberg attraherades av mytologiska och bibliska motiv. Hans mest kända verk för tankarna till det franska akademiska måleriet, och man kan ana inspiration från Bouguereau och Gérôme, men hans bredd var större än så. Han experimenterade inom olika stilar såsom renässans, barock och rokoko. Porträtt och stilleben liksom dekorationer i offentliga byggnader utfördes av denne produktive och mångsidige konstnär.

Kronberg var den främste hovmålaren under Oscar II:s tid och en av sin tids mest uppskattade och anlitade konstnärer. Om man vill stifta bekantskap med hans måleri rekommenderas ett besök på Hallwylska museet i Stockholm, där sextiofyra målningar av hans pensel pryder palatset.

"Irma von Geijer", 1895

“Irma von Geijer”, 1895

Den som besöker Skansen kan ta en titt in i hans ateljé, som på Wilhelmina von Hallwyls bekostnad efter hans död flyttades dit från en annan del av Djurgården. På Djurgården deltog Kronberg flitigt i sekelskiftets kulturella societetsliv. Han var också direkt insyltad i det genom sitt äktenskap med Ellen, syster till konstnären Anna Boberg som i sin tur var gift med en av Sveriges genom tiderna främsta arkitekter, Ferdinand Boberg.

"Champignoner", 1908

“Champignoner”, 1908

Med impressionismens och socialrealismens intåg kom det historicerande salongsmåleriet med sina idealiserade motiv ur modet. Men Kronberg svek inte sina konstnärliga ideal. Så var hans motto också ”Hellre fiender till följd av ditt mod än vänner till följd av din feghet”. Därmed föll han i glömska.

Konsthistorikern Georg Nordensvan sammanfattar hans hållning inför tidernas förändring: ”Tidens moderna genombrott gick honom förbi, han drog sig ur bullret, slöt sig inne i sin egen värld och grävde ner sig i intensivt arbete. Skönhetssökare och skönhetsodlare efter sitt sinne var han till det sista.”

 

Martina Björk (f.d. Finnskog) njuter av det som gör livet skönt och vackert. Till vardags är är hon anställd vid Lunds universitet som latindoktorand. Hon har ett förflutet som gymnasielärare i latin, svenska och kulturhistoria och anlitas ibland som kyrkomusiker och sångerska.

Läs mer:
August Strindbergs entusiastiska recension kan i sin helhet läsas här.
  • Asplund, Karl (1922), Julius Kronbergs atelier: kortfattad vägledning, beskrivande katalog över konstnärens efterlämnade arbeten samt en inledande essay om Kronbergs konst
  • Görts, Maria (1985), Julius Kronberg: hans konst och konstnärskap 1875–1889. 
  • Julius Kronberg: monumentala sötsaker i grevinnans smak. Hallwyliana.

Birger Lundquist – de snabba streckens mästare

Publicerad 2013-08-30 i kategorin Konstnär, Porträtt | 8 Comments »

  • lundquistBirger Lundquist (1910–52), tidningstecknare, bokillustratör, konstnär.
  • Mest känd för sina tecknade reportage- porträtt- och ögonblicksskildringar i böcker och i Dagens Nyheter.
  • Värd att minnas för sin fantastiska förmåga att med få snabba tuschstreck fånga en människa, en situation, en rörelse på papper.

När Birger Lundquist avled bara 41 år gammal, skrev en journalistkollega: “Aldrig har det funnits en reporter som varit så god konstnär och en konstnär som varit så god reporter.”

När vi idag ser lösryckta bilder av denna de svenska tidningstecknarnas maestro, missar vi sammanhanget de publicerades i; bilden blir ett konstverk — ibland obegriplig, ibland menlös. Ofta blir första intrycket att den ser slarvig ut. Men för DNs läsare var bilderna en del i nyhetsflödet, kommentarer till nyheterna för dagen, impressionistiska berättelser, porträtt som sa det som texten inte kunde förmedla.

Lundquist verkade i en tid när fotona var få och små i de svenska dagstidningarna. Tecknarna fick fylla bildbehovet; den svarta linjeteckningen lät sig reproduceras skarpt och tydligt. Alla tidningar försökte hålla sig med allsidiga tecknare som snabbt kunde karikera en politiker, fånga tragiken i en rättegångssal eller illustrera kåserier och dagsverser.

b3

Tage Erlander (svensk statsminister 1946–69)

Birger Lundquists teckningar att förmedlade så mycket liv. Några snabbt nedkastade linjer – någon detalj som får en mer grundlig översyn – några streck som  som spretar iväg åt oväntade håll. Det ser lätt ut, men kräver ett svårbemästrat samspel mellan öga, hand, penna, papper.

”’Heureka’ skrek Arkimedes på grekiska.” Ur ”Vägen genom A” av Alf Henrikson, Raben & Sjögren 1949.

”’Heureka’ skrek Arkimedes på grekiska.” Ur ”Vägen genom A” av Alf Henrikson, Raben & Sjögren 1949.

Tidningslivet var hårt, produktionstakten hög och sidouppdragen många. Han älskade att teckna, men längtade ständigt efter att få mer tid, få göra om och förbättra, överträffa de första skisserna. I ett brev till en vän skriver han: “Jag trodde jag var begåvad men hade alla möjliga andra brister. Och jag satte mig ett mål att bli bra, bli bättre, att bli bäst, på det området där jag hade goda anlag.” I ett annat brev funderar han över att flytta till Amerika: “Så in-i-norden bra ritar dom inte där, att man inte skulle kunna göra sig gällande.”

drawing0028

När Birger Lundquist avled i en njursjukdom, lämnade han en enorm bildproduktion på 80 000 teckningar bakom sig. Han måste ha ritat jämt. När läkarna förklarade att hans tid var utmätt och att det inte var långt kvar sa han:

– Det var snopet, jag har så mycket oritat.

Petter Lönegård är illustratör, AD och en av ägarna till reklambyrån Lönegård & Co i Lund.
Läs mer
Bokillustratören är väl den bok som vi lättast kan hitta idag på antikvariat och i föräldrarnas bokhyllor. Han ritade till ett flertal av redaktionskamraten Alf Henriksons böcker: Eriksgata, Vägen genom A, I Skåne med Linné
De egna böckerna Medelhavsresa (1952) och Ned till Spanien (1953) är väl värda att leta upp.
Gunnar Ljungmarkers biografi från 1971 har en mängd bilder och är ganska lätt att få tag på i antikvariat.

Text från en minnesutställning på Konstakademien 2011: “Han blev bara bättre med tiden och man letar förgäves efter förebilder eller läromästare. Det enkla svaret är att ingen annan tog sig an det svåraste, där fanns inga förebilder. Ögonblicksteckningen blev konstverket.” 

DN-journalisten Jolo (Jan Olof Olsson) skrev: “En gång satt jag i baksätet i Birger Lundquists bil och skrev på maskin medan han körde. När jag höjde blicken såg jag till min förfäran att satt och ritade med ena handen och höll ratten med den andra. Jag bad honom låta bli. Han svarade saktmodigt:

 – Det är ju bara landskap jag ritar.

Birger slutade i alla fall rita när Jolo hotade att kliva ur bilen om han fortsatte, men när de senare stannade för rött ljus, tog han upp pennan igen.

– Man hinner alltid med en lyktstolpe, sa han.

Kort Wikipediaartikel.

EWK – karikatyrtecknare med världsrykte

Publicerad 2013-08-29 i kategorin Konstnär, Porträtt | 5 Comments »

  • EWK (1918–2004)
    (Bild från web.ewk.se)

    Ewert Karlsson (1918–2004), östgötsk lantbrukare som sadlade om till stockholmsk illustratör.

  • Mest känd för sina karikatyrer och politiska skämtteckningar som publicerades i svenska dagstidningar, och som också fick internationell uppmärksamhet.
  • Värd att minnas framförallt för sin personliga tecknarstil med täta linjer såväl som lätta tuschfärger, och för att han är en av de personer som bevisat att en bild kan säga mer än tusen ord!

Precis som många andra har jag ritat figurer i marginalen på skolböcker och block, och låtit linjerna löpa på det papper som legat närmast till hands när jag pratat i telefon.

EWK:s berömda signatur
(Bild från web.ewk.se)

Jag gissar att det också gällde Ewert Karlsson, som föddes i slutet av första världskriget och växte upp på en bondgård i Östergötland – men till skillnad från mig och många andra var han född till konstnär, att bli signaturen EWK.

Teckningarna som placeras i anslutning till allvarliga ledarsidor och lättsamma krönikor är till synes enkla teckningar som rymmer humor och djup. I Sverige har vi stolta traditioner på området: Poul Ströyer, Staffan Lindén, Rit-Ola och Björn Berg. Men EWK sticker ut. Det som verkligen gjorde honom enastående var de mönster han kunde skapa med sina förtätade streck. Det var först när jag fick veta att han växte upp på bondgård som jag såg att hans teckningar kan vara fulla av fåror, som en nyplöjd åker. Makalöst!

Förre finansministern Feldt skriver memoarer.
(Bild från web.ewk.se)

EWK , som var politisk tecknare på Stockholmstidningen, Aftonbladet och tidningen Land, blev prisbelönt både i Sverige och utomlands – tre gånger världsmästare i sitt gebit! Han drog ner byxorna på våra beslutsfattare och skrattet fastnade i halsen när han visade hur vi hanterar miljö, jämlikhet och fattigdom.

Vad är det egentligen som hindrar kvinnans jämställdhet?
(Bild från web.ewk.se)

EWK åkte land och rike runt och avbildade makthavare i hela världen – hans bilder fick genomslag långt utanför Sverige. En gång försökte den stora tidningen New York Times locka honom att jobba för dem istället, men de fick kalla handen – de svenska tidningarna hade ju låtit honom odla sin talang, de hade så att säga vattnat och gödslat. Det var också de som skulle få skörda frukten.

EWKs mest berömda teckning: Moder Jord.
(Bild från web.ewk.se)

EWK:s skarpa penna  gjorde pricksäkra och avslöjande karikatyrer av sin tids politiker och kändisar, men han verkar ändå ha haft respekt för alla han avbildade. När han dog, fick en av hans tidigare chefredaktörer frågan om EWK i sina bilder någonsin hade gått över gränsen.

“Nej, jag tror aldrig att han gjorde det. De han porträtterade stod ofta i kö efter publiceringen för att köpa originalen.”

Håkan (hakke) Karlsson är dataingenjör i Hägersten och gillar att plita ihop limerickar och annan grötrimmad vers.

Sagotant Lindgren pillar pengar ur spargrisen Sträng.
(Bild från web.ewk.se)

Läs mer:

Stort tack till EWK-sällskapet som lät oss låna bilder! Besök gärna deras fina galleri med EWK-teckningar. Sedan år 2000 delar de ut ett årligt stipendium.

Arbetets museum i Norrköping har en särskild EWK-avdelning. Enligt svenska Wikipedia har det skrivits ett par böcker om Ewert Karlsson: EWK: Bildmakare (1984) och Ritstiftspolitik på lit de parade (2006). Anekdoten om mötet mellan EWK och New York Times är hämtad från ett manus om EWK i relation till den politiska idéteckningen och historievetenskapen.