Fredrika Runeberg – en författarsjäl i skugga

Publicerad 2014-03-24 i kategorin Författare | 3 Comments »

  • Fredrika Charlotte Runeberg (1807–79), finlandssvensk författare.
  • Känd som hustru till Johan Ludvig Runeberg.Fredrika
  • Värd att minnas för sitt författarskap och sitt samhällsengagemang.

I självbiografin Min pennas saga beskriver Fredrika Runeberg sig som ett inbundet barn med passion för böcker, bokstäver och läsning. Litteratur fanns det gott om i den borgerliga hemmiljön i Åbo (ärkebiskop Jacob Tengström var hennes farbror) och hon kunde nära sin introverta själ med läsning vid sidan av undervisningen – som även döttrarna fick ta del av. Ur hennes unga hand flöt också små prosastycken och dikter; behovet att skriva gjorde sig tidigt påmint.

Trots en stark olust för sällskapsliv, tvingades Fredrika småningom att kliva ut i det offentliga ”för att förvärfva sällskapsvana och icke bli en enstöring” och det var under sådana omständigheter sysslingen J.L. Runeberg uppmärksammade henne. De gifte sig och inrättade sitt första hem i Helsingfors i början av 1830-talet för att senare flytta till Borgå.

Hushållet med tjänstefolk och en stor barnaskara sköttes av Fredrika, som endast korta stunder kunde ägna sig åt läsning eller skrivande. Det runebergska hemmet hade rykte om sig att just tack vare Fredrikas insatser alltid vara inbjudande och älskvärt, även om värdinnan har beskrivit det så här: ”[D]å någon afton hände att vi ej hade fremmande, tycktes mig denna ovanliga stillhet behaglig.”

Påverkad av maken och möjlighet till publicering som genom honom uppstod (han grundade Helsingfors Morgonblad) fick Fredrika tillfälle att till ”spaltfyllnad” i tidningen se sina ”småbitar på vers och prosa” i tryck – men utan signatur. Den egentliga debuten skedde vid 37 års ålder med dikten ”Simrith”, publicerad i kalendern Necken under signaturen -a -g. Fortsatta publikationer fick överlag goda omdömen och många uppmuntrade hennes författande. Trots det tvivlade Fredrika på sin litterära förmåga; många alster blev bokstavligen till aska. Som författare begränsades hon av sin kvinnoroll, men också (som jag uppfattar det i Min pennas saga) av bristande självkänsla – ”ful och föga älskvärd som jag syntes mig vara”.

Fredrika angav bristfällig skolgång som en orsak till ett icke fullfjädrat författarskap, varför hon under tiden i Borgå bidrog till grundandet av en skola för fattiga flickor och dessutom var ordförande i en kvinnoskapsförening.

Kanske är det ett slags ödmjukhet som framträder hos Fredrika Runeberg, att inte förhäva sig själv och sina verk i skuggan av maken och den rådande tidsandan. Den enkla sanningen var henne likväl inte fjärran: ”när hjertat svällde i bröstet, när pulsarna slogo våldsamt, hur stillade sig icke alltid stormen i själen, när det var möjligt att få taga min tillflygt till diktens drömbilder”.

Alexandra Hibolin är redaktionsassistent vid Svenska Akademiens Ordbok i Lund

 

Läs mer

Svenska Litteratursällskapet i Finland har en fin hemsida om Fredrika Runeberg där även några av hennes verk, bland annat Min pennas saga, finns att läsa i pdf-format.


C E A Söderström – latinkunnig skald och översättare

Publicerad 2014-03-10 i kategorin Författare, Porträtt | 7 Comments »

  • Söderström bildCarl Emil August Söderström (1818-1892), präst och diktare.
  • Känd för sin översättning av svenska psalmer till latin. 
  • Värd att minnas för sin digra produktion av diktöversättningar, inte minst av svenska skalders verk, till latin.

 

På 1800-talet studerades latin mycket flitigt vid Sveriges gymnasier. Några elever kom att bli synnerligen duktiga, inte bara på att översätta från latin utan även till latin samt att själva skriva latin.

Komministern i Säter Carl Emil August Söderström var en sådan människa. I sin barndom var han en livlig pojke som gärna ägnade sig åt våghalsiga lekar. Under en sådan ramlade han ner från ett träd och skadade sig så svårt att han blev fysiskt handikappad för livet.

Oförmögen att fortsättningsvis leka ystra lekar vände Emil sin håg till bokliga studier. Han läste mycket flitigt och skrev ofta dikter till sina familjemedlemmar vid deras bemärkelsedagar. Han tog mogenhetsexamen (=studenten) i Västerås och önskade studera till lärare. Men hans fader, som var präst, kunde bara tänka sig prästbanan även för Emil, och så blev det. Han innehade ett flertal lägre prästämbeten i Västmanland och Dalarna men valde frivilligt att aldrig söka en kyrkoherdetjänst. Han förblev också ungkarl i hela sitt liv.

Man kan alltså lätt föreställa sig det lite ödsliga liv han framlevde i små landsortsförsamlingar. Han hade säkert gott om tid att göra annat än fullgöra tjänsteplikter. Han skrev originaldikter på svenska och latin, han översatte latinska dikter till svenska och han översatte flera dikter av Runeberg, Stagnelius, Tegnér m.fl. till latin. Som hans magnum opus får kanske ändå räknas de drygt 200 översättningarna av psalmer i den då officiella svenska psalmboken. Kanske läsaren kan gissa vilken kär psalm det handlar om här?

Sit regi via lata!

Mons side! tolle te

Profundum! venit, grata

Praesumptus patrum spe:

Davidis primus natus,

Divini principatus.

O salve! Domini qui venis nomine!

 

Valda dikter av Söderström gavs ut först efter hans död efter en inbjudan till subskription. Långt, långt senare skrev Alf Henrikson en dagsvers i DN med titeln ”Den senfödde internationalisten”:

Komministern C. E. A. Söderström,

död 1892,

skrev på utmärkt latin sin diktardröm

och är alldeles glömd ändå.

Hade han inte förstått sig

på latinet som flitig poet,

så kunde han kanske ha fått sig

en skolboksnotis, vem vet.

 

Kjell Weinius

 

Kjell Weinius är gymnasielärare emeritus i latin och engelska samt läromedelsförfattare. 

 

 


Axel Wallengren – evigt underhållande fakir

Publicerad 2014-02-24 i kategorin Författare | 5 Comments »

  • Axel Wallengren (1865-1896), lundensisk studentprofil, poet, författare och journalist.

    Axel Wallengren Atelier Bror sson St Nygatan 48b Malmö

    Axel Wallengren på ett fotografi från 1880-talet som tillhört hans likaledes tidigt avlidne studentkamrat Karl August Wahlstein (med tack till Karin Wahlstein Berg som ställt bilden till förfogande).

  • Mest känd som humorist under pseudonymen Falstaff, fakir.
  • Värd att minnas för ett nydanande och stilbildande humoristiskt författarskap som med råge har överlevt det mesta av det som det en gång parodierade och som har inspirerat sentida glädjespridare som Povel Ramel, Pekka Langer, Lasse O’Månsson och Hasse Alfredson. Den sistnämnde menar att det ”finns nog inget i svensk litteratur inom Skämt & Humorbranschen som i genialitet överträffar [Wallengrens] ’Den uppriktige portugalaren’.”

”Försök att prestera någon annan stil!”

Orden var min svensklärarinnas, stilen var Falstaff, fakirs och jag var sexton år.

Bakgrund: två år tidigare, i sjuan, hade jag funnit en gulnad pocketbok i skolbiblioteket, nämligen ett urval av Axel Wallengrens skrifter som Falstaff, fakir. Det blev dyrkan vid första ögonkastet och märktes genast i skolarbetet. Alla mina svenskuppsatser skrevs nu i Fakirens anda – och jag var produktiv! Det var efter två år av sådana texter som min lärarinnas desperata bön kom.

Trettio år senare läser jag mina skolalster igen och förvånas över hur väl tonåringen tillägnade sig en nästan sekelgammal förlagas stilgrepp. Men än mer förundras jag över att jag ännu gång på gång kan läsa Wallengren – vars kanon utgörs av tre tunna böcker och några tidningskåserier – och icke blott ha lika roligt utan även ständigt upptäcka något nytt.

Nyckeln ligger i fakirprosans kompakthet och många lager. Här finns inte ett överflödigt ord, men i den starkt kondenserade texten samsas absurda tankesprång, akademiska associationer, stilparodi och språklig ordekvilibristik så inflätade i varandra att man nästan måste läsa var passage flera gånger för att riktigt suga all effekt ur den. Det spontant roliga blir än roligare vid en reflekterande andra läsning – och allra roligast om man även läst på kring den tid och miljö texterna skrevs i. Ett exempel:

Ordet filosofi kommer av grekiska filo = jag älskar och sofo = jag sover: alltså: att älska sömn. Men enär den, som sover, icke syndar, har man ansett sömn och syndlöshet identiska; följaktligen blir filosofi lika med att älska syndfrihet, d.v.s. vetenskap, ty vetenskapen syndar endast mot tankelagarna, och därpå följer ingen juridisk straffpåföljd.

Filosofien indelas i tusen underavdelningar. Den viktigaste av dem är Boström.

Stilen är, som ofta hos Fakiren, till synes vetenskaplig, men dess krystat skenbara logik är absurd. Vägen från sömn till vetenskap går via ett folkligt ordspråk till en blixtsnabbt glidande användning av begreppet synd i tre helt olika bemärkelser: moralisk synd, tankefel och juridisk straffbarhet. Till sist så det tvärsäkra påståendet att filosofins viktigaste riktning är Boström. Det ser redan rent språkligt lustigt ut även om man inte anar vem Boström är, men blir än roligare om man vet att det syftar på det oscarianska Sveriges konservative ”statsfilosof” C J Boström, en man till vilken Wallengrens generation av radikala studenter stod i skarp tankemässig opposition.

Chr.Jac.Boström (från Commons)

Christopher Jacob Boström – filosofiens viktigaste underavdelning!

”Shakespeare är liksom Bibeln, ännu sedan man lärt honom utantill, lika ny” har en snillrik lundensare, biskop Thomander, sagt. Jag vill till listan lägga hans likaså snillrike medlundensare ett halvsekel senare: Axel Wallengren alias Falstaff, fakir.

Fredrik Tersmeden är arkivarie vid Lunds universitet och vice ordförande i det litterära sällskap som vårdar Falstaff, fakirs minne .

Falstaff, fakir (Delfinenpocket)

Pocketutgåvan som en gång i tiden ledde bloggförfattaren in på den fakiriska banan.

Läs mer

Den hittills fylligaste biografin över Axel Wallengren är ännu Hans Küntzels inledning till den av honom redigerade utgåvan av Wallengrens Samlade skrifter (5 band,1923-24). Ett urval av såväl biografiska som mer litterärt-analytiska texter kring Wallengren har av Fakirensällskapet samlats i antologin Envar sin egen Falstaff, fakir (2012). Ett av Wallengrens fakiriska ”huvudverk”, En hvar sin egen professor, finns i sin helhet på Litteraturbanken.


Hagar Olsson – vandringens och äventyrets förkunnerska

Publicerad 2013-12-23 i kategorin Författare | No Comments »

  • Hagar Olsson (1893–1978), finlandssvensk  Hagar Olsson (1893-1978)författare, litteraturkritiker, dramatiker och översättare.
  • Mest känd för sin nyskapande dramatik och sin djärva kritikerröst, men även för den nära vänskapen med Edith Södergran.
  • Värd att minnas för sin egen litterära produktion: symboltät, naturmystisk och elektrifierande. Hagar Olsson introducerade även ”de nya skalderna” genom sin kritikergärning, däribland Apollinaire, Joyce och Edith Södergran.

Hagar Olsson debuterade år 1916 med Lars Thorman och döden. Debutromanen blir en slags uppgörelse med rådande skepticism och dagdrivarmentalitet inom samtidslitteraturen. Lars Thorman må vara livstrött och ytterligt fixerad vid döden, men Hagar Olsson manar framåt och kräver handling. Ett världsfrånvänt och desillusionerat leverne håller inte för den nya flammande tiden som står för dörren; konstnärskallet bör bejakas och konsten som ett allmänmänskligt livsbehov legitimeras. Hagar Olsson höjer baneret för modernismens genombrott inom finlandssvensk litteratur.

För den enskilda människan gäller det att våga språnget vilket Hagar Olsson skildrar i På Kanaanexpressen från 1929. Romangestalternas symboliska tågresa mot det nya samhället innebär ett uppvaknande från förlegade ideal; ett självmord blir den smärtsamma insikten om det mod som krävs för att bryta med det förflutna, att börja om från början och att acceptera att det inte är ”människans öde att vara olycklig på jorden”.

Ex Libris Hos Abel Myyriäinen i Träsnidaren och döden från 1940 frammanas en liknande insikt genom hans uppbrott från hemmet och långa vandring till Karelen. De människor han möter längs vägen och slutligen vistas hos leder in honom i en from miljö med en livgivande andlighet färgad av en säregen dödsmystik. Den ortodoxa kyrkan som präglande traditionsbärare är något Hagar Olsson med stor förståelse skriver in i romanen, en kyrklig inriktning hon respektfullt synliggör. I ett brev till sin förläggare i Stockholm menar hon att ”ur estetisk och stilistisk synpunkt är det säkert min bästa bok”; Karin Boye bekräftar i ett tackbrev: ”Nog har jag tyckt om alla dina böcker alltsen jag fick Kanaanexpressen i min hand men ingen har jag väl tyckt så mycket om som denna”.

Att läsa Hagar Olssons romaner är att ge sig ut på lika omvälvande resor hon själv skriver om. ”Hon är vandringens och äventyrets förkunnerska”, skriver Karin Boye i Tidevarvet (1933:44). I kappsäcken krävs ett visst gehör för det Hagarska språket, ett tålamod för texterna och ett mod att utforska den inre världen.

Alexandra Hibolin är redaktionsassistent vid Svenska Akademiens Ordbok i Lund

Läs mer

Vill man ha en mer biografisk beskrivning av Hagar Olsson kan man med fördel läsa artiklarna i uppslagsverken Finlands svenska litteraturhistoria (1999–2000) och Nordisk kvinnolitteraturhistoria (1993–1998).

Kritik av Hagar Olssons verk och Hagar Olsson som kritiker går bl.a. att läsa i tidskriften Tidevarvet, utgiven av Fogelstadgruppen 1923–36 och digitaliserad av KvinnSam vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Hagar Olssons samling donerades till Åbo Akademis bibliotek efter hennes död 1978. Delar av samlingen finns digitaliserad av biblioteket.

 

 


Tove Jansson – romanförfattare och konstnär

Publicerad 2013-12-16 i kategorin Författare, Konstnär | 3 Comments »

  • Tove med paletten 1956Tove Jansson (1914-2001), finlandssvensk författare och konstnär.
  • Mest känd som – naturligtvis! –författare av Muminböckerna. Det vi dock vill rikta uppmärksamheten mot här är de många romaner och novellsamlingar som hon också har skrivit. Vi vill också påminna om att hon som konstnär och illustratör gjorde många verk och uppdrag som inte utgick från Muminvärlden.
  • Värd att minnas för sitt ständigt föränderliga uttryck och för att hon kunde vara totalt öppen och så väldigt återhållsam på samma gång.

Tove Jansson visste tidigt att hon skulle bli konstnär. Uppväxt i ett hem där mamman var en svensk konstnär och pappan en finländsk skulptör så hade hon tillbringat stora delar att sin tid i en ateljé. Som 15-åring reste hon till Sverige för att studera på Konstfack och försörjde efter det sig själv och sin familj genom att illustrera i tidningar och böcker; bland annat var hon politiskt vass i tidskriften Garm. Hon tillbringade ganska många år som vuxen med att skriva böcker och teckna serier om mumintrollen, det som hon blivit allra mest känd för. Men hennes liv kom att bestå av många andra element.

Som författare började Tove Jansson runt 1970 att att skriva vuxenböcker. Böckerna handlar ofta om människor som söker en mening, kanske inte med hela livet men med stunden. De har ofta ett stort psykologiskt djup och utmärks av en exakt skärpa och mild ironi. Mest känd är Sommarboken (1968) som handlar om en liten flicka och hennes farmor. Förebilden till karaktärerna är Tove Janssons brorsdotter och mor.

Tove Jansson slets ständigt mellan viljan att skapa och plikten att genomföra och försörja. Hon sökte hela tiden nya uttryck och ville vidare. Innan hon avslutade sitt livsverk hade hon, förutom de skönlitterära böckerna, skapat skämtböcker illustrerat andra idag välkända författare som till exempel JRR Tolkien. 1998, när hon var 84 år gammal, kom den sista boken. Meddelande, en novellsamling med flera nya noveller. Då skrev hon till sin vän, forskaren Boel Westin, att det nog inte skulle bli något mer, vilket kändes som en lättnad, bara hon skulle vänja sig.

”Om tusen små flickor kom gående under trädet skulle inte en enda av dem kunna ana att jag sitter häruppe. Kottarna är gröna och mycket hårda Mina fötter är bruna. Och det blåser rakt in i mitt hår.” (Ur ”Bildhuggarens dotter”, 1968)

Johanna Stenius är frilansjournalist som bor i Sverige men är född och uppvuxen i ett finlandssvenskt hem där Tove Janssons karaktärer haft en självklar plats.

Läs mer

www.moomin.fi/tove finns en förteckning över Tove Janssons person, verk och liv. Litteraturmagazinet hade 2012 ett temanummer om Tove Jansson som kan läsas här: www.tovejansson.se.

Men allra mest vill jag rekommendera den utmärkta biografin Tove Jansson. Ord, bild, liv, som är skriven av forskaren Boel Westin (Albert Bonniers förlag, 2007). Finns att köpa genom till exempel Adlibris. Det finns flera böcker där Tove själv målat upp bilder ur sitt liv. Min favorit är den finstämda Anteckningar från en ö, som hon skrev och livskamraten Tuulikki Pietilä illustrerade med laveringar och akvatiner. I boken Bildhuggarens dotter från 1968 beskriver Tove Jansson sin barndom i konstnärshemmet.

En annorlunda sida av Janssons illustratörsverksamhet kan studeras vid en bild-googling på ”jansson hobbit” respektive ”jansson alice underlandet”.


Erik Axel Karlfeldt – född bland bönder, upptagen i de lärde männens led

Publicerad 2013-12-11 i kategorin Författare | 2 Comments »

karlfeldt

Alla blir vackra när de porträtterats av Carl Larsson.

  • Erik Axel Karlfeldt (né Eriksson) (1864 – 1931), skald, Svenska Akademiens ständige sekreterare.
  • Mest känd för sina tonsatta dikter som Se svarta Rudolf dansar, m.fl. En bästsäljande nationalskald som fick nobelpris i litteratur.
  • Värd att minnas för sin stilistiskt briljanta poesi med starka rötter i barndomens dalanatur. Och helst bör man läsa dikterna högt!

Karlfeldt föddes i Karlbo i södra Dalarna, i en familj av bönder. I skolan uppmärksammades hans studiebegåvning och han fick möjlighet att studera och så småningom avlägga fil.lic.-examen. I Stockholm fick han en amanuenstjänst vid Kungl. Biblioteket. År 1904 valdes Karlfeldt in i Svenska Akademien och 1913 tillträdde han som dess ständige sekreterare.

Privatlivet var turbulent. Karlfeldt inledde ett förhållande med hembiträdet Gerda Holmberg och de gifte sig sedan deras tredje barn hade fötts. Karlfeldt hade förbindelser med flera andra; han var inte någon trogen natur.

Karlfeldts samlade diktning i pocketupplaga är 4 cm tjock! Dikterna vilar på skenbart enkla, virtuost behärskade versmått och rimflätningar, inspirerad av folkvisornas mönster och rimscheman.

År 1895 publiceras Karlfeldts första diktsamling, Vildmarks- och kärleksvisor. Jag citerar:

Nu lyser månen klar och kall
som min stolta älskades öga,
och vinden går fram med dån och skall,
och löven från kronorna snöga.

Diktsamlingen Fridolins visor kom ut på Wahlström & Widstrands förlag år 1898 och blev en stor framgång. Skalden beskriver sig som en som lämnat sin första krets och etablerat sig i en ny miljö: “Min näbb har lärt två läten, som båda vilja göra sig hörda och som flyta ihop i sången, och jag måste sjunga efter min näbb.” Den mest kända av Fridolins visor är väl Sång efter skördeanden där Fridolin “talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin”.

År 1901 kom Fridolins lustgård. Där hittar vi den lidelsefulla Dina ögon är eldar och Längtan heter min arvedel. I Dalmåningar, utlagda på rim målar skalden med skenbart naiva ord de bibliska motiv som han sett på väggarna i sin uppväxtmiljö.

Fem år senare, 1906, kommer diktsamlingen Flora och Pomona ut. I Träslottet minns Karlfeldt sin mors föräldrahem i Hyttbäcken i södra Dalarna:

Jag sov i den dånande stormnatt
med vaggande ro i min själ.
Du bröt mig vid grinden en stormhatt
och räckte mig den till farväl.

Flora och Bellona kom år 1918. Där ingick Svarta Rudolf, som Karlfeldt skrivit som födelsedagspresent till vännen Albert Engström. Karlfeldts sista diktsamling, Hösthorn, kom ut 1927. Dikten Första minnet:

Det är långt, långt borta på en väg, det är halt,
svart och kalt,
det är vind, stark vind.

Någon håller min hand och drar mig med,
höga träd,
det är vind, stark vind.

Vi går bland andra mänskor åt ett stort, hvitt hus,
dån och brus,
det är vind, stark vind.

På en stol står en kista, den är liten och hvit,
vi gå dit,
det är vind, stark vind.

Karlfeldt är begravd på kyrkogården i Folkärna i Avesta kommun under en magnifik gravvård som Svenska Akademien lät resa.

Lena Blomquist, jurist, konstvetare och författare till Juridik på burk, Rätt roligt, Dom domare domstol och senast Carl Malmsten känd och okänd (Jure 2012), en biografi om möbelskaparen Malmsten, hans möbler och skolor. Karlfeldt var en av Carl Malmstens favoritdiktare.

Läs mer

En bra startpunkt är naturligtvis Karlfeldtsamfundets hemsida och Wikipediaartikeln där man också kan se Zorns porträtt av en tankfull Karlfeldt. Boktips: Karlfeldt dikt och liv av Staffan Bergsten (Wahlström & Widstrand 2005) samt Olof Lagercrantz insiktsfulla förord i ett pocketurval ur Karlfeldts diktning (W&W 1964).

 

 

 


Stig Dagerman – med språket i ett järngrepp

Publicerad 2013-12-06 i kategorin Författare | 3 Comments »

  • dagermanStig Dagerman (1923–54). Författare och journalist. Syndikalist.
  • Mest känd som en närmast ikonisk symbol för de unga, nyskapande, begåvade 40-talistförfattarna. Efter debuten geniförklarades han. Skrev sedan intensivt och framgångsrikt under fyra–fem år böcker, noveller, teaterpjäser, dagsedlar och artiklar. Därefter drabbades han av djupa depressioner och svårartad skrivkramp. Stig Dagerman tog sitt liv, endast 31 år gammal.
  • Värd att minnas för sina formexperiment och sin formsäkra stil.

Stig Dagermans berättelser tar tag och släpper inte greppet förrän man läst klart. Genom säker stilistik förmedlar han sin berättelse. Novellen Att döda ett barn (1948) är ett tydligt exempel på hans medvetna stil och hur han tvingar sig på sin läsare.

Novellen beskriver en trafikolycka en vacker söndagsförmiddag. Ett ungt par är på väg i bil till havet då de kör på ett litet barn som ska gå över gatan till grannen för att hämta socker till sina föräldrars förmiddagskaffe.

Novellen är skenbart enkel men stilistisk fulländad. Texten är skicklig och konsekvent komponerad i varje rad och del.

Ett exempel är hur Dagerman arbetar med meningslängden. Meningarna varierar rytmiskt genom hela texten. Korta meningar på 5–10 ord varieras med längre meningar på 25–30 ord, rytmiskt och balanserat, som regelbundna andetag.

Men så kommer ett markant undantag. När själva olyckan sker beskrivs händelsen med en enda extremt lång mening på 110 ord! Effekten är påtaglig. Den överlånga meningen sänker lästempot och ger en känsla av slow-motion – när det mest fruktansvärda sker är det som om tiden står still. Vi ser skeendet i ultrarapid, utan att kunna hindra det.

Ett annat exempel är hur Dagerman använder ytterst få ord för att beskriva personerna i berättelsen. Ingen har något namn eller andra egentliga känntecken. Det enda vi får veta, är deras relation till barnet som ska dö: ” mannen som skall döda barnet”, ”mannen som skall förlora sitt barn”, ”en mor som glömt köpa socker”.

Ett tredje exempel är det tematiska användandet av vissa stående formuleringar. Mot slutet av novellen kommer fem meningar i rad som börjar med exakt samma ord och meningsbyggnad:

”Efteråt är allt för sent.”
”Efteråt står en blå bil …”
”Efteråt öppnar en man …”
”Efteråt ligger några vita sockerbitar …”
”Efteråt kommer två bleka människor …”.

Att läsa Stig Dagermans novell är att se hur en skicklig författare använder sina redskap för att förmedla en berättelse som berör. Läsupplevelsen är helt överordnad. Stilistiken är redskapet att nå dit. Men, kanske någon invänder – tänkte Dagerman verkligen på allt detta när han skrev novellen?

Givetvis gjorde han det.

Mikael Rosen är skribent, föreläsare, kommunikationsstrateg. Författare till läroboken Skriva för att övertyga.

Läs mer

Bra startpunkter är Wikipedia och Stig Dagermansällskapets hemsida. Intressant nog finns det också en amerikansk sajt. Den som vill vara Dagermanpilgrim kan besöka Dagermanrummet i hans födelseort Älvkarleby vilken utgjorde miljö i romanen Bröllopsbesvär. Dagermansällskapet och Älvkarlebys kommun delar ut ett årligt pris.

Länk till novellen Att döda ett barn samt den novellfilm som spelades in 2003 hittar man på denna skolblogg.


Marianne Ahrne – med den omöjliga kärleken som drivkraft

Publicerad 2013-11-19 i kategorin Författare | 4 Comments »

ahrne

Författarbild från Norstedts. Foto: Piergiorgio Castallano

  • Marianne Ahrne f. 1940, filmregissör, författare
  • Mest känd som filmare, författare, kritiker, debattör och under en period filmkonsulent.
  • Värd att minnas för sina kompromisslösa, djuplodande skildringar av relationer.

Varför fastnade jag tidigt för Marianne Ahrne? Jag tror att jag sökte tröst i det faktum att det faktiskt verkade finnas andra som hade mer komplicerade relationer än dem jag själv upplevde.

Marianne A. har alltid för mig varit en annorlunda kvinna, tuffare än de flesta män på många sätt. Definitivt mer frihetstörstande. En hyperkreativ person som vill rida rodeo och kamel i tävlingsform, men som framför allt står för en ovanlig, kompromisslös syn på kärleksförhållanden, som i hennes film Långt borta och nära (1976).  Filmen skildrar den svåra relationen mellan en mentalvårdare och en stum patient. Även i debutromanen Äppelblom och ruiner (1980) beskriver hon en psykoanalytiskt färgad kommunikation mellan könen, en bok som grep mig starkt under mina emotionella, Sturm und Drang-artade studieår.

Var kommer de här idéerna ifrån? Några av nycklarna till den livssyn som kommer fram i hennes verk ger Marianne Ahrne i en intervju med Börje Peratt på nätet. Tillfrågad om sina kärleksrelationer svarar hon:

– Jag tror ursprunget ligger i förhållandet till min mamma. Jag älskade någon som var långt borta, omöjlig att få. Fick smulor. Korta stunder … Kärleken har varit min motor och drivkraft … Och det har väldigt tydligt varit den omöjliga kärleken.
– Jag har levt i 42 år i en kärleksrelation med en man som har familj. Jag har inte konkurrerat om familjen. Men jag ser det som att han är min man också. Jag tror att det i detta långa, komplicerade och passionerade förhållande låg en livsuppgift jag måste lösa. Kanske handlade det om att få stenen att tala och om att själv gå ner i underjorden. Gå sönder – och helas igen.Psykoanalysen igen. En annan pusselbit är denna:

Hennes bok Katarina Horowitz drömmar (1990) understryker den senare paradoxen.

Mitt i livet dyker det hos Katarina Horowitz upp bilder från det förflutna – från en barndom hon varken kan minnas eller glömma, från ett judiskt ursprung som hon inte var medveten om att hon ägde.

Men framför allt tänker hon på de män som korsat hennes väg och format hennes öde. Omöjliga män i en lång rad fram till honom som hon älskar nu och som är mer omöjlig än någon av de andra. En kärlek på avgrundens rand.

All kärlek är inte enkel. Det kan vi lära oss av Marianne Ahrne. Och lindra oss med när vi tycker att våra egna liv verkar krångliga.

Rosman Jahja är ansvarig för hållbarhetskommunikation och internkommunikation i Trelleborgkoncernen, samt fritidsskribent, musikant i Walking Posterboys och exalterad vinnörd. Han har tidigare skrivit om Tycho och Sophie Brahe på Minnesvärt.

Läs mer

Intervjun med Marianne Ahrne finns här. Den ger mer än ledtrådar till hennes skrivande, bland annat lite bakgrund till rodeo- och kamelridningsäventyren. En annan hyfsad intervju i SvD gjordes strax innan hon trädde till som filmkonsulent på Filminstitutet, en roll där hon blivit omstridd. För att inte tala om när hon tillsammans med goda vännen Rigmor Robèrt gav sig in i könsrollsdebatten med filmen Flickor, kvinnor – och en och annan drake (1997). Då hettade det till rejält.


Sixten Landby – kraftkarl och granskogsaforistiker

Publicerad 2013-11-06 i kategorin Allmänt, Författare | 2 Comments »

  • s1Sixten Landby (1912-97), kraftkarl, skriftställare, västerbottniskt original.
  • Mest känd för det korta gästspelet i tv där hans och brodern Kurts gammpojkshem visades upp.
  • Värd att minnas för sina besynnerliga men begåvade skriverier samt för en livshistoria som representerar ett Sverige som idag är försvunnet .

När jag ser SVT-dokumentären Bröderna Landby – två fria män slås jag av att varenda detalj har etsat sig fast i mitt minne. Det osannolikt skitiga hemmet. Flugorna. Deras solkiga kläder. Och Sixtens väldiga händer med vilka han i sin krafts dagar kunde böja en hästsko och vrida en rälsspik.  Året var 1990 och om jag inte minns fel sändes reportaget i ett Stina Dabrowski-program.

Då såg jag dem mest som smått rörande kuriosa. Sixten Landby, före detta kringresande atlet, och hans bror Kurt, konferencier för The Landby Show. Två gamla män i Håkmark, en mil norr om Umeå, som utgjorde själva arketypen för det som på norrländska beskrivs som gammpojkar, dvs. ungkarlar som bor för sig själv. Jag skrattade mig dubbelvikt åt det absurda i att vuxna människor kunde leva så obekymrat och stolt i smuts och stök. Och jag roades enormt av Sixtens underfundiga svada och hans tendens att halka ner i obsceniteternas dike.

Men när jag nu ser om reportaget, 23 år visare och erfarnare, uppfattar jag det fullständigt annorlunda. Lorten och röran blir helt sekundära. Jag ser två män med integritet som vägrar kompromissa med de sociala ingenjörernas hygieniska Välfärdssverige. Visst har de blivit erbjudna ett fräschare hus av det allmänna ”men då har det alltid varit hus utan spis och skorsten och då är det inte ett hus. Det är hundkojor för hundar som husse inte bryr sig om.”

Och sen inser jag att Sixten Landbys reflektioner, dikter och aforismer kommer från en man med skarpsinne och iakttagelseförmåga även om han tycks ha en släng av (frivillig) koprolali. Den litterära formuleringskonsten är en smula grovhuggen, men det är inget tvivel om att han är en begåvning.

Det bekräftas ytterligare när jag beställer boken Sixten Landbys Teser från Bokbörsen, utgiven av en representant för den lokala publik Sixten hade i Västerbotten. Dessa Tänkvärda ord av en Kraftkarl i tanke och handling innehåller en lång rad aforismer och dikter som hela tiden överraskar. Mycket är bara besynnerligt, annat är banalt men en hel del är både underfundigt och tankeväckande.

A till dÖ
En sak i sänder och Döden sist.

Ovis
Man skall akta sig,
för att tillhöra de Fåvitska.

Ge icke tappt
De tappra försöker sig resa
där andra känner skam och nesa.

Den smala
Försakelsens väg
bär till de allvarliga tankarna.

Sixten Landby hörde knappast hemma i Svenska Akademien, men han var en unik litterär röst.

Olle Bergman är frilansskribent och redaktör för Minnesvärt.

Läs mer

Den berömda SvT-dokumentären bör ses av alla som tycker det är sorgligt att Sverige tittar för lite i backspegeln. OBS – känsliga öron och ögon varnas! Här finns en sida tillägnad Sixten. Wikipedia har en artikel, likaså En man med ett skägg.


Sigfrid Siwertz – den förlåtande iakttagaren

Publicerad 2013-10-28 i kategorin Författare, Porträtt | 9 Comments »

  • siwertzSigfrid Siwertz (1882–1970), svensk författare, poet, dramatiker, reseskildrare och akademiledamot.
  • Mest känd för ungdomsboken Mälarpirater och den TV-dramatiserade romanen Selambs.
  • Värd att minnas för ett omfattande författarskap av högsta rang och inte minst för sitt mästerskap inom den speciella genren novellromanen, där flera mindre, till synes fristående historier flätas i varandra.

Jag var bara elva år och hörde knappast till den primära målgruppen. Likväl satt jag klistrad framför Bengt Lagerkvists SVT-dramatisering av Sigfrid Siwertz roman Selambs. Det faktum att jag bodde nära Huvudsta gård – förlaga till ”Selambshof” – bidrog men var knappast avgörande.

Först 33 år senare fick jag tag i själva boken om de fem maktgiriga syskonen Selamb. Trots avståndet i tid såg jag vid läsandet TV-serien för min inre blick. Ett högt betyg för både förlaga och filmatisering!

Vid det laget hade min jakt efter Siwertz på antikvariat – nyutgåvor är hopplöst sällsynta – redan fått mig att fastna för denne, mer än för någon annan svensk 1900-talsprosaist.

Vad jag fastnat för? Inte helt lätt att säga. Kanske för Siwertz förmåga att subtilt fläta samman och begripliggöra människoöden. För även om hans böcker inte saknar handling – ja, stundtals ren action som brinnande varuhus, ryska inbördeskrig och stormiga båtfärder (hans kärlek till segling lyser fram i många verk) – så är det alltid människorna, deras tankar och utveckling som står i centrum. Siwertz tidiga roman En flanör utmynnar förvisso i ett farväl till huvudpersonens ursprungliga blaserade iakttagande, men själv förblev han en skarpögd men också något distanserad iakttagare. Det distanserade låg dock mer i ett icke dömande än i känslokyla. Hans var en blick som sett och genomskådat människorna i deras skröplighet – men också förlåtit dem! Därför blir också uslingarna i Siwertz historier människor av kött och blod, som liksom även ”hjältarna” har sina svagheter.

Kanske var det även för att Siwertz historier ofta utspelar sig i en ”bildad borgerlighet”, i en värld av lektorer, kammarråd, läkare och hovkapellister där känslorna bubblar under ett kultiverat uppträdande och klassiska referensramar – en värld där man fortfarande snarare förväntades gå på operan och citera poesi än frossa i renoverade kök och surdegsbak.

Men inte minst må framhållas Siwertz stilla, om än torrt vassa, humor. Ty som han själv skrev: ”Jag hyser en viss fruktan för människor, som talar om sig och sitt utan en liten glimt av självironi. Jag skulle rentav vilja säga att människan egentligen är outhärdlig, när hon tar sig själv på fullt allvar.”

Fredrik Tersmeden är fortfarande arkivarie vid Lunds universitetsarkiv. Som ung var han, liksom Siwertz, en ihärdig Stockholmsflanör.

Läs mer

Ingemar Algulin har skrivit en utförlig och uppskattande artikel om Siwertz i Svenskt biografiskt lexikon. Något litterärt sällskap har han däremot inte och tillgången till hans böcker i nytryck tycks begränsa sig till den i tidningsmiljö förlagda Jonas och draken. På Bokbörsen finns det dock gott om antikvariska titlar av Siwertz.


Edith Södergran – skrev sin kamp mot sjukdomen

Publicerad 2013-10-20 i kategorin Författare, Porträtt | 7 Comments »

  • sodergranEdith Södergran (1892–1923), finlandssvensk poet.
  • Mest känd som en av de första modernisterna inom svensk litteratur, död endast 31 år gammal i tuberkulos.
  • Värd att minnas för sitt målande språk, sin brinnande glöd för språket och kulturen, sina fantastiska brevväxlingar och sin förmåga att förmedla känslor som är lika aktuella idag som för hundra år sedan.

Få författare och poeter har som Edith Södergran letat sig in i tonårsrummen hos de unga idag. Men så är det – i filmen ”Fucking Åmål” från 1998 sitter huvudpersonen Agnes (Rebecka Liljeberg) i sitt rum och läser Södergran. Hög igenkänning finns fortfarande i hennes dikter, som var tidiga med att förmedla ett kvinnligt medvetande i den finlandssvenska lyriken.

Edith Södergran föddes 1892 i ett medelklasshem i Sankt Petersburg av finlandssvenska föräldrar. Hon gick i skola i staden men tillbringade övrig tid i Raivola på Karelska näset.

Redan som 17-åring, 1909, drabbades Södergran av tuberkulos – en sjukdom som skulle ta hennes liv 14 år senare. Men trots att hennes liv präglades av sjukdom och, till det yttre, ensamhet, så hade hon ett starkt samhällsengagemang och stred för att vara en ständigt engagerad och visionär person. Hon kommunicerade flitigt med andra författare, bland annat Elmer Diktonius och ”systern”, författaren Hagar Olsson som blev hennes nära vän under de sista fyra åren av livet. Brevväxlingen mellan Hagar Olsson och Södergran kom också ut i bokform, ”Ediths brev” mer än 30 år efter Södergrans död (1955) och är en dramatisk berättelse om en kärleksfull vänskap i upplösning. Tillsammans anses de två kvinnorna ha stått för den finlandssvenska modernismens födelse.

I sitt skrivande influerades Edith Södergran av modernismen och hennes dikter innehöll en alldeles särskild kraft och ett skimrande bildspråk. Hennes kanske mest kända och citerade dikter är “Dagen svalnar…” och “Landet som icke är“. I båda förmedlas stämningar som längtan, förväntan, pendling mellan närhet och avstånd – och en stark självkänsla. Se detta klipp från ”Fucking Åmål”, där Rebecka läser ”Dagen svalnar” som fanns med i diktsamlingen ”Dikter”, 1916):

Dagen svalnar mot kvällen… 
Drick värmen ur min hand, 
min hand har samma blod som våren. 
Tag min hand, tag min vita arm, 
tag mina smala axlars längtan… 
Det vore underligt att känna, 
en enda natt, en natt som denna, 
ditt tunga huvud mot mitt bröst.

Johanna Stenius är frilansjournalist som bor i Sverige men är född och uppvuxen i ett finlandssvenskt hem. Hon älskar speciellt att ofta läsa om brevväxlingen mellan Hagar Olsson och Edith Södergran.

Läs mer

I Finland finns ett Edith Södergran-sällskap som har en bra hemsida. Många av hennes dikter kan läsas online inom ramen för Projekt Runeberg, som erbjuder fria utgåvor av klassisk nordisk litteratur. Naturligtvis har hon även en utförlig biografi på Wikipedia.


Hjalmar Bergman – fantasifull realist

Publicerad 2013-10-15 i kategorin Författare, Porträtt | 10 Comments »

  • hjalmar_bergmanHjalmar Bergman (1883–1931), författare.
  • Mest känd för sina romaner och sin dramatik där realism samsas med fantastik, komedi med djup tragik.
  • Värd att minnas som en av de stora svenska prosaisterna med romanklassiker som Markurells i Wadköping, Farmor och vår herre, Chefen fru Ingeborg och Clownen Jac och pjäser som Swedenhielms.

Hjalmar Bergman räknas i litteraturhistorien till 1910-talets borgerliga realister. Och visst var borgerligheten hans litterära miljö, men med sin fantasi, sitt fantasteri och sina av stark medkänsla burna djuplodningar i det mänskliga psyket spränger han realismens gränser. Hans gestalter har länge tillhört den kulturella allmänbildningen: den i penningaffärer förslagne värdshusvärden Harald Hilding Markurell, modehusdirektrisen fru Ingeborg Balzar med sin hemliga passion, Farmor Agnes Borck med sitt klara förstånd, som samtalar med Vår herre, den storvulne men panke uppfinnaren Swedenhielm som drömmer om Nobelpriset, den världsberömde clownen Jac Tracbac (egentligen Nathan Borck, sonson till Farmor) vars konst, som blandar komik och tragik, liknar Bergmans egen. För att bara nämna några.

Hjalmar Bergman växte upp i Örebro som son till en av stadens ledande män, bankdirektören Clas Bergman. Han var ett känsligt och fantasibegåvat barn, överviktig och inget skolljus, och hans förhållande till fadern var komplicerat. Än mer konfliktfyllt blev hans äktenskap med Stina, dotter till det berömda skådespelarparet August och Augusta Lindberg. Han var homosexuell men avskydde sin egen läggning, vilket gjorde att konflikterna inom honom själv tilltog med åren, med ty åtföljande alkohol- och de sista åren även narkotikamissbruk. Han debuterade 1905, men det dröjde till 1919 innan han slog igenom med Markurells i Wadköping. Fram till faderns död 1915 kunde han leva på underhåll från denne, men sedan var han tvungen leva av sin penna.

Och han lyckades hjälpligt med det genom sin produktivitet, som aldrig hämmades av hans leverne. På somrarna levde han hälsosammare på en liten ö i Stockholms skärgård, och där skrev han de flesta av sina stora romaner. Men han skrev jämt: noveller, scenpjäser, radiopjäser, filmmanus; på de två senare områdena var han något av en pionjär och samarbetade med regissörer som Victor Sjöström och sin svåger Per Lindberg.

Men ganska snart tog hans livsstil ut sin rätt: efter månadslångt rumlande avled Hjalmar Bergman i Berlin nyårsdagen 1931, bara 47 år gammal.

Peter A. Sjögren är ordförande i Hjalmar Bergman Samfundet och mångsysslare i förlagsbranschen med ordböcker och uppslagsverk som specialitet. 

Läs mer

Standardverket om Hjalmar Bergman och hans författarskap är Erik Hjalmar Linders tredelade biografi Sju världars herre (1962), Kärlek och fadershus (1973) och Se fantasten (1983). En utmärkt sammanfattning är Sverker R. Eks artikel i Nationalencyklopedin.

Under Hjalmar Bergman Samfundets  överinseende utges Hjalmar Bergmans brev; tre delar är utkomna, den fjärde och sista publiceras i mars 2014. Samfundet har också en sida på Facebook.

Alldeles nyutkommen är en samling artiklar som belyser det litterära släktskapet mellan Hjalmar Bergman och Sven Delblanc, Svartsyn och humor.

Bonus

Här är den berömda inledningen till Hjalmar Bergmans mest kända roman, Markurells i Wadköping:

Solen gick upp, markerande i staden Wadköpings annaler en märklig dag, den 6 juni år 1913. Tegeltaket på utvärdshuset Kupan flammade som eldslågor, vajade sakta av och an, lyftes av längtan till flykt men besinnade sig och sjönk åter tillbaka mot takstolarna som det tunga, ärliga och vällagda tegeltak det i själva verket var. Men domkyrkotornets kajor upphävde gälla skri och höjde sig i snävrande kretsar högt över den gyllene tuppen. Dock icke alltför högt. I gräset under linden blänkte glas: vitt glas, brunt, grönt, blått glas, slipat glas och oslipat, helt glas, spräckt glas och krossat glas, alla sorters glas. Samt en del porslin och en bordduk märkt H. H. M. – Harald Hilding Markurell. Under linden stod ett bord och två stolar av järn. På bordet, vars skiva pryddes av zodiakens stjärnetecken, stod en kopp med kaffe och en kopp med punsch som helt fylldes av flugor, getingar och en jättestor humla. Humlan levde ännu. Uppklättrad på sina olyckskamraters lik kämpade hon en ojämn kamp mot rusets fördärvliga verkningar. Då och då gav hon till ett ångestfullt surr, dovt och dystert som virveln från förstämda trummor.


Dan Andersson – finnmarkspoet och fattigdomsskildrare

Publicerad 2013-10-07 i kategorin Författare, Porträtt | 6 Comments »

  • dan_anderssonDan Andersson (1888–1920): poet, proletärförfattare och visdiktare. 
  • Mest känd för de av hans dikter som levt vidare i den svenska visskatten, däribland Jungman Jansson och Omkring tiggarn från Luossa.
  • Värd att minnas för sin stämningsfulla, besjälade lyrik som med ett musikaliskt flyt skildrade såväl liv som död i finnmarkerna.

Få svenska diktare har levt vidare i människors hjärtan som Dan Andersson, mycket tack vare att många av hans dikter tonsatts och tolkats om och om igen efter hans död. Det hade dock aldrig varit möjligt om de inte från början varit så märkvärdigt melodiska. Inte ens när du läser Dan Andersson besväras du av den lite högtravande stelhet som ibland kan uppstå i rimmad poesi; han hade en vidunderlig förmåga att få varje ord att stämma och du ser inte röken av ett grötrim.

Dan Andersson föddes och växte upp i Skattlösberg i Dalarna, och det var främst om de storslagna finnmarkerna han diktade. Hans två första verk, Kolarhistorier (1914) och Kolvaktarens visor (1915) skildrade de fattiga och strävsamma människorna: kolare, flottare och skogshuggare. Därför räknas Dan Andersson också till proletärförfattarna, men han skrev även levande, närmast romantiska naturskildringar – oumbärliga för alla som någonsin längtat till landet.

I Svarta Ballader (1917) slår Dan Andersson an en mörkare ton och fördjupar sig i människans ensamhet, ångest och längtan. I en av hans mest kända dikter, Omkring tiggarn från Luossa – ofta citerad i dödsannonser – skriver han:

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss ty denna jorden, den är icke riket ditt.

Kanske led Dan Andersson av sin konstnärssjäl och närde en dödslängtan, och kanske hade han med tiden blivit ytterligare en diktare att ta sig själv av daga om inte universum hade hunnit före. I september 1920 befann sig Dan i Stockholm för att söka arbete på tidningen Social-Demokraten. Han tog in på hotell Hellman där man just hade rökt med vätecyanid mot vägglössen, men inte vädrat ordentligt. Dan Andersson dog av cyanidförgiftning, 32 år gammal. Efter sig lämnade han en gravid hustru och odödlig poesi.

Och stormen sjunger svart
och vitt och i skum kring Härnaön
sjunga vågorna om ödemarkens nöd.
Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön,
ty en spelman och en drömmare är död.

En spelmans jordafärd, även den ur Svarta Ballader

Kristina Schön är gymnasiebibliotekarie i storstan och lyssnar alltid på Avskedssång till finnmarksskalden Broder Joachim när hon längtar hem till skogen där hon är född.

Läs mer

Dan Andersson-sällskapets hemsida hittar du här. På Spotify hittar du flera som sjunger Dan Andersson, framförallt hans kanske främste tolkare Thorstein Bergman. Via Projekt Runeberg kan du läsa merparten av Dan Anderssons diktning online.


Merri Vik – rolig författare med diger produktion

Publicerad 2013-09-30 i kategorin Författare, Porträtt | 10 Comments »

  • ester_lottabokEster Ringnér-Lundgren, (1907–93), svensk författare, mer känd under pseudonymen Merri Vik.
  • Mest känd för böckerna om Lotta.
  • Värd att minnas för en riklig produktion – 140 titlar! – av barn- och ungdomsböcker på förlaget B Wahlströms.

Ester Ringnér-Lundgren bestämde sig tidigt för att bli författare och började sin litterära bana med att som tjugoåring publicera sagor i Svenska Dagbladet. Men hon hann bli 44 år innan hon 1951 debuterade som författare. Då fick hon sin första bok publicerad: ”Kvirre och Hoppsan”, en saga om två troll.

Ester växte upp i Söderköping utanför Norrköping och var verksam som småskollärare samtidigt som hon publicerade sagor olika tidningar. Över hundra hann det bli innan hon fick bokkontrakt hos B. Wahlströms förlag.

Men mest känd är Ester Ringnér-Lundgren för sin serie om Lotta som gavs ut i 47 delar mellan 1958 och 1991, publicerade under pseudonymen Merri Vik. Namnet är en lek med det engelska ordet ”merry” (‘glad’) eftersom Ester ville skriva glada böcker, och ”vik” eftersom hon älskade havet. Namnbytet var egentligen en uttänkt PR-kupp eftersom man ansåg att böckerna sålde bättre om de kom från en ny och okänd, spännande författare.

Lotta-böckerna har den klassiska, röda bokryggen som har blivit en symbol för flickböcker överlag och som är typiska för förlaget B. Wahlströms. Just Lotta-böckerna är speciella eftersom de skildrar den unga tonårsflickans vardag på ett dråpligt och humoristiskt sätt samtidigt som den tar upp mer allvarliga ämnen som klasskillnader och samhällspolitiska skeenden, t.ex. almstriden i Kungsträdgården, miljöfrågor och ungdomsdroger. Ester Ringnér-Lundgren var dock ingen samhällsdebattör; hon skrev böcker för att roa. Hon ville erbjuda avkoppling och trygghet och böcker med glada slut.

Böckerna om Lotta blev mycket populära redan från start. De första åren släpptes två böcker per år – som alla kom att tryckas i minst tio upplagor. Totalt skrev Ester 47 Lotta-böcker som fortfarande läses och älskas. De är dessutom översatta till tyska, norska, danska, isländska och finska.

Förutom pseudonymen Merri Vik, gav Ester Ringnér-Lundgren ut böcker under namnen Beril Björk och Kaj Ringnér. Totalt skrev hon ca 140 böcker.

Petra Jankov Picha är journalist och författare till handboken Att flaskmata och driver bloggen Glömda ord.

Läs mer

Fullständig bibliografi hittas på Sällskapet för Ester Ringnér-Lundgrens hemsida och mycket information finns på Wikipedia.


Gustaf Hellström – klarsynt samtidsobservatör

Publicerad 2013-09-16 i kategorin Författare, Porträtt | 7 Comments »

  • gustaf_hellstrom1Gustaf Hellström (1882-1953),  journalist och författare; ledamot av Svenska Akademien från 1942.
  • Mest känd för sin gärning som utrikeskorrespondent – en av de första svenska kosmopoliterna.
  • Värd att minnas för sina stilbildande journalistiska reportage samt för romaner som Snörmakare Lekholm får en idé vilken beskriver den svenska ståndscirkulationens historia.

Gustaf Hellström var underofficerssonen som avskydde militarism, ”en Kristianstadspojke på gott och ont”. Han lämnade det rangmedvetna Kristianstad så fort han kunde och ingick i den radikala kretsen runt Bengt Lidforss i Lund. Hela livet höll han fast vid den socialliberalism som han ansåg att Lidforss företrädde.

Hellström hoppades att förverkliga sina författardrömmar  i Stockholm. Det gick inte så bra, men han räddades av ett oväntat erbjudande att bli Dagens Nyheters korrespondent i London från 1907. Hans engelska var  usel, och inte visste han hur man skrev reportage. Men Hellström visade sig vara en naturbegåvning och skapade i sin ”okunskap” ett nytt sätt att rapportera. Han gick runt i London och skrev med förbluffande närvaro om det han upplevde: hungerkravallerna, suffragettupploppen, nöden i East End.

Vid olympiaden i London 1908 uppmanades Hellström att skriva reportage från spelen. ”Jag är ingen sportsman. Jag springer inte, bara hasar mig fram så sakta och försiktigt som möjligt”, försökte han förklara för sin redaktion, men hans reportage bildade skola för generationer av sentida journalister som Jolo och Bang. Hans upprörande referat från målgången vid maratonloppet är i dag en klassiker.

I maj 1933 skickades Hellström till Tyskland för att rapportera om tillståndet där efter Hitlers maktövertagande. Och han såg och förstod Hitlers våldsideologi. Hellström upplevde den hårt regisserade massuppslutningen den 1 maj kring Hitler med anhang, han sörjde vid bokbålet den 10 maj då tyska klassiker som Goethe, Schiller och Schopenhauer brann. Han besökte ett  nyinrättat koncentrationsläger, han mötte ångestfyllda judar. Med stor klarsyn skildrade han vad han såg – och ändå kunde Hellström inte ens ana vad som komma skulle!

Ruskigt är att notera, att vid samma bokbål på Operaplatsen stod Hellströms gamle skolkamrat Fredrik Böök, utsänd av Svenska Dagbladet. Böök såg något helt annat än Hellström – han såg en ”käck manifestation av den tyska ungdomen” och föreställde sig hur Fågel Fenix skulle uppstiga ur askan efter de tyska klassiska verk som brändes.

Disa Lundgren är ordförande i Gustaf Hellström-sällskapet och även aktiv i Harry Martinson-sällskapet.

Läs mer

Gustaf Hellströmsällskapet har gett ut ett nytryck av Det tredje riket, Från Hitlerkupp till tysk folkenighet (1933) – Hellströms reportageserie från det tidiga Hitlertyskland. Nyutgåvan, vars titel är Gustaf Hellström i tredje riket, innehåller originalbokens text samt introducerande essäer, kommentarer och förklaringar av Lennart Leopold och Sigurd Rothstein, lärare och forskare vid Högskolan Kristianstad.

Här den dramatiska skildringen av bokbålet den 10 maj 1933:

”För några minuter, sedan bålet tänts, medan flammorna stiga strålkastarbelysta ur det tända virket och en tjock gnistpelare höjer sig över Operaplatsen, hotande byggnaderna omkring, kommer man att tänka på brännandet av det alexandrinska biblioteket på kejsar Teosodius’ tid. Men också den jämförelsen haltar, eftersom de lärda hedningarna in i det sista försökte försvara och rädda sina i Serapistemplet förvarade bokskatter. Men här reser sig ingen upp till försvar, här höjes bland de tusen och åter tusen åskådarna inte ett ord till protest. Har man ögonen med sig kan man visserligen, om man rör sig i den oöverskådliga massan, som kantar Opersplatsen, här och där upptäcka personer vilkas ansikten uttrycka både sorg och indignation över den smaklösa symboliken i ett uppträdande där facklan, den fria forskningens symbol, kastas på bokbålet av studenter, den fria forskningens bärare. Men de behålla sorgen och indignationen för sig själva.”

789px-Bundesarchiv_Bild_102-14597,_Berlin,_Opernplatz,_Bücherverbrennung 


Sam J Lundwall – science fiction-gudfader

Publicerad 2013-08-27 i kategorin Författare, Porträtt | 11 Comments »

  • Sam J LundwallSam J Lundwall (f. 1941) science fiction-författare, översättare, redaktör, bokförläggare, fotograf, producent, ingenjör och sångare.
  • Mest känd för att ha drivit Delta Förlag, som gett ut över 200 sf-böcker – av vilka flera idag betraktas som klassiker.
  • Värd att minnas för att ha vigt sitt liv åt att främja science fiction i Sverige.

Att tänka sig svensk science fiction utan Sam J Lundwall är ungefär som att tänka sig det franska köket utan smör. Människan finns överallt. Till viss del beror det förstås på att science fiction-världen var mindre på 1970-talet än idag, till större del på att den svenska delen av sf-världen dominerades av ett fåtal eldsjälar.

Efter att ha startat fanzinet Science Fiction-Nytt, som snart ses som det bästa, debuterar han under 1950-talet som författare i tidskriften Häpna!. Under 1960-talet arbetar Lundwall både som fotograf och frilansskribent, och ger till och med ut en LP – men 1968 är han tillbaka i sf-världen som tv-producent, och när han året efter på uppdrag av Sveriges Radio ger ut den första svenska översikten över sf-litteratur är han snart engagerad i bokbranschen på heltid.

2018 A.D.Även om flera av Sam J Lundwalls egna sf-böcker fått bra mottaganden (även internationellt) får man nog ändå anse att hans viktigaste gärning är Delta Förlag, som han under många år driver tillsammans med en litterär agent vid namn Gunnar Dahl. Delta är aktivt mellan 1972 och 1988 och under etiketten DELTA Science fiction hinner förlaget ge ut över 200 böcker, såväl svenska författare som Börje Crona (idag kanske mer känd som far till skådespelerskan Görel Crona) och Sam J Lundwall själv som internationella stjärnor som Isaac Asimov, Arthur C. Clarke, C. S. Lewis, Robert A. Heinlein, Philip K. Dick, Ursula K. Le Guin, H. G. Wells och H. P. Lovecraft.

Under sin tid som aktiv redaktör var Lundwall en internationellt känd expert på science fiction, och sekreterare i sf-författarorganisationen World SF. Idag har han dragit sig tillbaka helt från offentligheten, och kontaktförsök från journalister som är sugna på en intervju bemöts med ett förtryckt Nej Tack-brev.

I en tid när science fiction blivit en marknadsvara som snart sagt dagligen misshandlas av Hollywood med specialeffekter som största behållning framstår Sam J Lundwalls kärlek till genren och hans utgivning som alltmer värdefull. Som han själv skriver i förordet till novellsamlingen Science Fiction vid gasljus:

Detta är bra science fiction, och bra litteratur – inte för att den är gammal och vördnadsfull, utan för att den helt enkelt är bra science fiction och bra litteratur.

 

Simon Grabiec är jurist, filmvetare och frilansjournalist.

Läs mer
Delta FörlagDelta Förlags utgivning med de klassiska gula omslagen finns idag att hitta på antikvariat över hela landet. Om du är ute efter ett tidstypiskt smakprov rekommenderas novellsamlingarna i serien Det hände imorgon, sammanställda av Sam J Lundwall.

Mörkrets furste av Sam J Lundwall (1975) ses av många som Lundwalls bästa bok, och är en fartfylld roman med influenser från såväl Jules Verne som Rudyard Kipling (som trots att han är mest känd för Djungelboken faktiskt skrev en del science fiction också!).


Sonja Åkesson – nyenkel folkhemspoet

Publicerad 2013-08-20 i kategorin Författare, Porträtt | 9 Comments »

vitmansslav_mellanliten

Sonja Åkesson (1926–77)
Bild: omslag till aktuell antologi från Norstedts

  • Sonja Åkesson (1926–77), poet, dramatiker och författare.
  • Mest känd för sina allvarliga och stundtals även dråpliga dikter om svenska kvinnors vardag.
  • Värd att minnas för den ”obearbetade och alltför ofta anskrämliga verklighet som finns hos [henne]” (Lars Forssell).

Dikten nedan har tillkommit inspirerad av Sonja Åkessons debutdiktsamling, Situationer (1957), med sina gotländska bilder och människoöden. Minnesvärt i sammanhanget är också Gotlands Järnväg, osaligt nedlagd 1960. Men de ideella rallarna jobbar nu oförtrutet och snart har vi en tågsträcka igen på 7 kilometer.

Sonjas lilla svit

Det här är vindens andedräkt, sommarindianernas, de snabba

sprången från klippkant till

klippkant

Det här är örnarnas sång, och havets: sjöns: isvindens

och rågåkerns och ensamhetens och hela tiden

flyktens sång; hur vi andas in text och blad

under glashimlen

Sonjas lilla sång; hon står alldeles ordvild i åkern

bland den blodröda vallmon, den glesa

vallmon, och sakta sipprar dagsljus månljus höstljus

in genom de smala ögonspringorna

Hela världen är så full av sorg och saknad

Hela världen är så fylld av rytm och schlagersång

och fågelläten och ensamma figurer i enorma kjolar

och knubbiga hattar och enträgna anekdoter

Ljud

Ljus

Människor

Släpp in oss i värmen; tågstationen från förr skimrar trävit

och ängslig vid den uppbrutna rälsen; egentligen

är allt detta en dikt om tåg, om slipers, om svarta

dammiga kostymer

Handskar som lyser under spateln och ånglok

som frustar och med all tids envishet inuti sig,

passagerarna/drömmarna som klev av

på silverplåtsperrongen om sommaren

Den där doften om dem, av apelsinrök

Hur tågsättet – en osynlig dröm – långsamt körs ut

till havsranden för att sjunka; Sonjas pappa

och Sonjas mamma

och Sonjas vita händer och Sonjas gråa ord

Och tofsvipan – blecku – som trasslar upp sig

mot vinden

Kalknarvens mönster: alvarets brinnande hud

förvandlas till en diktstrof

som förvandlas – det är vad vi gör, det är jobbet

– till ett tunnelbanetåg och en långsamt utbrunnen

cigarrett; en vit liten kalksten

i den varma sanden och en skärva ångest

som likt ett måsskratt hela tiden

destruerar bilderna, sången, skriv ner

alltihopa till det lägsta mänskliga planet

Kärlekens haveri, flyktens geometri, banden

oss människor emellan som tvinnas ihop, dikt för dikt

för dikt: Buttle, Gotland, järnvägsåldern, brölet

av oxdjur och lokomotivkött och tjutet av ångvisslor

och händerna som täcks av mjölk och flugor

Lust att bara upphöra

Lust att finnas till, den underbara blandningen

av litet och stort: enorma rågåkershjärtan och försvunna

gråvädersattacker och lustmordssnitt, dikten

ska inte blöda utan förblöda

 

Magnus Carlbring är poet och författare.

Läs mer

Sonja Åkesson Sällskapet