”Ja dä ä dä” av Pugh Rogefeldt – ”Såhär enkelt är livet egentligen”

Publicerad 2014-01-22 i kategorin Album, Musik | 2 Comments »

  • jadaada_cd_300Ja dä ä dä, Pugh Rogefeldts debut-LP från 1969
  • Mest känd som den första riktiga pop-LP:n med svenska texter (om man bortser från en del alster av Owe Thörnquist).
  • Värd att minnas för de underfundiga texterna och smått geniala arrangemangen.

Pughs musik och texter från hans första skiva (1969) sitter oerhört djupt präntade i mitt sinne, så som bara intryck från danande uppväxtår kan göra. (Tänk barnkammare, bärbar grammofon med högtalare bredvid Fleischmanntågbanan, och därtill ett känsligt tioårigt pojksinne.)

Ni vet, inget är så dramatiskt och omvälvande som den första riktiga kärleken, inget så rent, så obefläckat. “Här kommer natten” är fortfarande bland det mest utflippat magiska av låtarrangemang i modern tid OCH den låt som väckte min unga kärlek. Men storverken på den här skivan tar inte slut: “Små lätta moln”, “Jag sitter och gungar”, “Surabaya Johnny”.

I grunden briljerar de musiker som kompletterar den vid inspelningstillfället från lumpen flydde Pugh: Jojje Wadenius, en helt oegotrippad gitarrist (han spelar alltid vad låten kräver, inget annat och är naturligtvis värd ett helt eget kapitel), och Janne ”Loffe” Carlsson, flyhänt jazzgungig trummis (bekant för annat men definitivt legendarisk här). Dock – den här LP-skivan hade aldrig blivit det epokgörande inslag i svensk rockhistoria den är utan Pughs sång och egensinnigt raka lyrik.

PUGH ROGEFELDT 1969

Texten till “De e bra, de e fint“, ett livsdrama i miniatyr, följer här i sin helhet. Valda delar av denna text har citerats blott alltför många gånger av mig, för ni vet, precis som med sångerna i Djungelboken som passar alla livets mystiska knyckar och törnar är det med Ja, dä ä dä, man kan alltid plocka fram en strof eller en ordvändning som illustration till sin eller mänsklighetens situation, i detta fall en bild av kraschade förhållanden, hämnd, och privatekonomins ständiga förgänglighet.

Såhär enkelt är livet, egentligen, och det bollar och rullar fram på skön Pughish med tidstypiska parafernalia:

De e bra, de e bra
De e fint, de e fint
De e fint, de e fint
De e bra, de e bra
Å de e skönt
Å de e härligt
Å de e toppen
Sen du tog ditt pack å stack
Åh ditt pick å knäck

Ja sa en, ja sa två
Ja sa tre, ja sa fyra
Ja slipper bli vräkt
Kan betala min hyra
Å de e skönt
Å de e härligt
Å de e toppen
För du glömde kvar din tok
Å din sparbanksbok

De e kul, de e ball
Men snart knall å fall
För snart e´ru här
Av misstag man lär
Å de e skönt
Å de e härligt
Samt de e toppen
För du har en till din snok
Å en sparbanksbok

Rosman Jahja är ansvarig för hållbarhetskommunikation och internkommunikation i Trelleborgkoncernen, samt fritidsskribent, musikant i Walking Posterboys och exalterad vinnörd.

Läs & lyssna mer

Ja, ni kan förstås lyssna in hela skivan på Spotify (Pugh Rogefeldt – “Ja Dä Ä Dä”). Miss Li gjorde en fin version av Här kommer natten i TV-serien Så mycket bättre. Pugh har gjort fler bra skivor varav den mest bekanta torde vara Ett steg till.


Till Mossan! – punkig rock’n’roll på malmöitiska

Publicerad 2014-01-01 i kategorin Album, Musik | 4 Comments »

  • till-mossanTill Mossan!, album från 1977 av den malmöitiske rock’n’roll-musikern Kal P. Dal (1949–85; egentligen Carl Göran Ljunggren) och hans kompband Pågarna.
  • Mest känt för dess skånska anarko-version av Carl Perkins’ Blue Suede Shoes vilken på malmöitiska blev Blåa Sko’.
  • Värt att minnas som ett verkligt intensivt album i treackords-genren och en hyllning till skånskan som rockidiom.

Arlövsmusikern Kal P. Dals blomstring blev sorgligt kort. Konstnärligt följde han ett mönster som inte är så ovanligt för musikhistoriens mer säregna talanger. Först en debut som skapar sensation, sedan åratal av famlande försök att följa upp succén. Och på slutet blev det riktigt ointressant; Ente nu igen! från 1983 för snarast tankarna till Eddie Meduzas garagetejper – gapigt och ansträngt och … tragiskt på något vis. Två år senare rycktes han bort av en aneurysmblödning i hjärnan.

Det är debuten Till Mossan! som är Pedalens bidrag till den svenska musikhistorien. Och den internationella också, om ni frågar mig; lättviktig treackordsrock blir inte mer medryckande och intensiv än så här. Kal och pågarna kapar amerikanska klassiker som Cadillac/Kaddilack eller Tutti Frutti och fyller dem med en naiv studsbollsenergi som för tankarna till Tigger i Nalle Puh eller aracuan i Kalle Anka. Sången är en magnifik uppvisning av det lyckliga äktenskapet mellan bluesbaserad tonika-subdominant-dominant-musik och den djupa söderns skånska. Och attityden till musiken är en syntes av parodi och hängivenhet – dö’ glyttigt po allvar!

Förutom Blåa Sko’ är mina egna favoriter på albumet SJ och Jonnie. Den första kan ses som en hyllning till Kals far, som var järnvägsanställd, och innehåller raderna ”nu vill jag sitta och flumma / på en blomma i Lomma” – ett rim som bara funkar på skånska. Den andra är en rejält omgjord version av 10cc:s Johnny Don’t Do it. När jag lyssnar på albumet idag upplever jag hur påverkat det är av punken som rivstartade 1976 med Sex Pistols Never Mind the Bollocks. Som rock–punk-syntes placerar jag det gärna sida vid sida med Tom Robinsons Power in the Darkness som kom 1978.

Själv såg jag Kal P. Dal i verkligheten en enda gång: vid målgången av Karnevalsloppet 1982 där han stod i musikpaviljongen i Stadsparken i Lund och höll låda. Någon riktig livekonsert blev det aldrig för mig, men jag kan ändå räkna Kal till mina starkaste musikaliska influenser när jag själv står på scen; Kal P. Dals motto var att rocka röven av svenska folket, och en del av min röv kommer alltid att rocka för Kal!

Olle Bergman är frilansskribent och redaktör för Minnesvärt.

Läs mer

Kal P. Dal är vederbörligen hyllad med en webbplats, en bok och en musikal. Alla hans album finns på Spotify. Pedalens Pågar rockar vidare.