Sigfrid Siwertz – den förlåtande iakttagaren

Publicerad 2013-10-28 i kategorin Författare, Porträtt | 9 Comments »

  • siwertzSigfrid Siwertz (1882–1970), svensk författare, poet, dramatiker, reseskildrare och akademiledamot.
  • Mest känd för ungdomsboken Mälarpirater och den TV-dramatiserade romanen Selambs.
  • Värd att minnas för ett omfattande författarskap av högsta rang och inte minst för sitt mästerskap inom den speciella genren novellromanen, där flera mindre, till synes fristående historier flätas i varandra.

Jag var bara elva år och hörde knappast till den primära målgruppen. Likväl satt jag klistrad framför Bengt Lagerkvists SVT-dramatisering av Sigfrid Siwertz roman Selambs. Det faktum att jag bodde nära Huvudsta gård – förlaga till ”Selambshof” – bidrog men var knappast avgörande.

Först 33 år senare fick jag tag i själva boken om de fem maktgiriga syskonen Selamb. Trots avståndet i tid såg jag vid läsandet TV-serien för min inre blick. Ett högt betyg för både förlaga och filmatisering!

Vid det laget hade min jakt efter Siwertz på antikvariat – nyutgåvor är hopplöst sällsynta – redan fått mig att fastna för denne, mer än för någon annan svensk 1900-talsprosaist.

Vad jag fastnat för? Inte helt lätt att säga. Kanske för Siwertz förmåga att subtilt fläta samman och begripliggöra människoöden. För även om hans böcker inte saknar handling – ja, stundtals ren action som brinnande varuhus, ryska inbördeskrig och stormiga båtfärder (hans kärlek till segling lyser fram i många verk) – så är det alltid människorna, deras tankar och utveckling som står i centrum. Siwertz tidiga roman En flanör utmynnar förvisso i ett farväl till huvudpersonens ursprungliga blaserade iakttagande, men själv förblev han en skarpögd men också något distanserad iakttagare. Det distanserade låg dock mer i ett icke dömande än i känslokyla. Hans var en blick som sett och genomskådat människorna i deras skröplighet – men också förlåtit dem! Därför blir också uslingarna i Siwertz historier människor av kött och blod, som liksom även ”hjältarna” har sina svagheter.

Kanske var det även för att Siwertz historier ofta utspelar sig i en ”bildad borgerlighet”, i en värld av lektorer, kammarråd, läkare och hovkapellister där känslorna bubblar under ett kultiverat uppträdande och klassiska referensramar – en värld där man fortfarande snarare förväntades gå på operan och citera poesi än frossa i renoverade kök och surdegsbak.

Men inte minst må framhållas Siwertz stilla, om än torrt vassa, humor. Ty som han själv skrev: ”Jag hyser en viss fruktan för människor, som talar om sig och sitt utan en liten glimt av självironi. Jag skulle rentav vilja säga att människan egentligen är outhärdlig, när hon tar sig själv på fullt allvar.”

Fredrik Tersmeden är fortfarande arkivarie vid Lunds universitetsarkiv. Som ung var han, liksom Siwertz, en ihärdig Stockholmsflanör.

Läs mer

Ingemar Algulin har skrivit en utförlig och uppskattande artikel om Siwertz i Svenskt biografiskt lexikon. Något litterärt sällskap har han däremot inte och tillgången till hans böcker i nytryck tycks begränsa sig till den i tidningsmiljö förlagda Jonas och draken. På Bokbörsen finns det dock gott om antikvariska titlar av Siwertz.


Edith Södergran – skrev sin kamp mot sjukdomen

Publicerad 2013-10-20 i kategorin Författare, Porträtt | 7 Comments »

  • sodergranEdith Södergran (1892–1923), finlandssvensk poet.
  • Mest känd som en av de första modernisterna inom svensk litteratur, död endast 31 år gammal i tuberkulos.
  • Värd att minnas för sitt målande språk, sin brinnande glöd för språket och kulturen, sina fantastiska brevväxlingar och sin förmåga att förmedla känslor som är lika aktuella idag som för hundra år sedan.

Få författare och poeter har som Edith Södergran letat sig in i tonårsrummen hos de unga idag. Men så är det – i filmen ”Fucking Åmål” från 1998 sitter huvudpersonen Agnes (Rebecka Liljeberg) i sitt rum och läser Södergran. Hög igenkänning finns fortfarande i hennes dikter, som var tidiga med att förmedla ett kvinnligt medvetande i den finlandssvenska lyriken.

Edith Södergran föddes 1892 i ett medelklasshem i Sankt Petersburg av finlandssvenska föräldrar. Hon gick i skola i staden men tillbringade övrig tid i Raivola på Karelska näset.

Redan som 17-åring, 1909, drabbades Södergran av tuberkulos – en sjukdom som skulle ta hennes liv 14 år senare. Men trots att hennes liv präglades av sjukdom och, till det yttre, ensamhet, så hade hon ett starkt samhällsengagemang och stred för att vara en ständigt engagerad och visionär person. Hon kommunicerade flitigt med andra författare, bland annat Elmer Diktonius och ”systern”, författaren Hagar Olsson som blev hennes nära vän under de sista fyra åren av livet. Brevväxlingen mellan Hagar Olsson och Södergran kom också ut i bokform, ”Ediths brev” mer än 30 år efter Södergrans död (1955) och är en dramatisk berättelse om en kärleksfull vänskap i upplösning. Tillsammans anses de två kvinnorna ha stått för den finlandssvenska modernismens födelse.

I sitt skrivande influerades Edith Södergran av modernismen och hennes dikter innehöll en alldeles särskild kraft och ett skimrande bildspråk. Hennes kanske mest kända och citerade dikter är “Dagen svalnar…” och “Landet som icke är“. I båda förmedlas stämningar som längtan, förväntan, pendling mellan närhet och avstånd – och en stark självkänsla. Se detta klipp från ”Fucking Åmål”, där Rebecka läser ”Dagen svalnar” som fanns med i diktsamlingen ”Dikter”, 1916):

Dagen svalnar mot kvällen… 
Drick värmen ur min hand, 
min hand har samma blod som våren. 
Tag min hand, tag min vita arm, 
tag mina smala axlars längtan… 
Det vore underligt att känna, 
en enda natt, en natt som denna, 
ditt tunga huvud mot mitt bröst.

Johanna Stenius är frilansjournalist som bor i Sverige men är född och uppvuxen i ett finlandssvenskt hem. Hon älskar speciellt att ofta läsa om brevväxlingen mellan Hagar Olsson och Edith Södergran.

Läs mer

I Finland finns ett Edith Södergran-sällskap som har en bra hemsida. Många av hennes dikter kan läsas online inom ramen för Projekt Runeberg, som erbjuder fria utgåvor av klassisk nordisk litteratur. Naturligtvis har hon även en utförlig biografi på Wikipedia.


Hjalmar Bergman – fantasifull realist

Publicerad 2013-10-15 i kategorin Författare, Porträtt | 10 Comments »

  • hjalmar_bergmanHjalmar Bergman (1883–1931), författare.
  • Mest känd för sina romaner och sin dramatik där realism samsas med fantastik, komedi med djup tragik.
  • Värd att minnas som en av de stora svenska prosaisterna med romanklassiker som Markurells i Wadköping, Farmor och vår herre, Chefen fru Ingeborg och Clownen Jac och pjäser som Swedenhielms.

Hjalmar Bergman räknas i litteraturhistorien till 1910-talets borgerliga realister. Och visst var borgerligheten hans litterära miljö, men med sin fantasi, sitt fantasteri och sina av stark medkänsla burna djuplodningar i det mänskliga psyket spränger han realismens gränser. Hans gestalter har länge tillhört den kulturella allmänbildningen: den i penningaffärer förslagne värdshusvärden Harald Hilding Markurell, modehusdirektrisen fru Ingeborg Balzar med sin hemliga passion, Farmor Agnes Borck med sitt klara förstånd, som samtalar med Vår herre, den storvulne men panke uppfinnaren Swedenhielm som drömmer om Nobelpriset, den världsberömde clownen Jac Tracbac (egentligen Nathan Borck, sonson till Farmor) vars konst, som blandar komik och tragik, liknar Bergmans egen. För att bara nämna några.

Hjalmar Bergman växte upp i Örebro som son till en av stadens ledande män, bankdirektören Clas Bergman. Han var ett känsligt och fantasibegåvat barn, överviktig och inget skolljus, och hans förhållande till fadern var komplicerat. Än mer konfliktfyllt blev hans äktenskap med Stina, dotter till det berömda skådespelarparet August och Augusta Lindberg. Han var homosexuell men avskydde sin egen läggning, vilket gjorde att konflikterna inom honom själv tilltog med åren, med ty åtföljande alkohol- och de sista åren även narkotikamissbruk. Han debuterade 1905, men det dröjde till 1919 innan han slog igenom med Markurells i Wadköping. Fram till faderns död 1915 kunde han leva på underhåll från denne, men sedan var han tvungen leva av sin penna.

Och han lyckades hjälpligt med det genom sin produktivitet, som aldrig hämmades av hans leverne. På somrarna levde han hälsosammare på en liten ö i Stockholms skärgård, och där skrev han de flesta av sina stora romaner. Men han skrev jämt: noveller, scenpjäser, radiopjäser, filmmanus; på de två senare områdena var han något av en pionjär och samarbetade med regissörer som Victor Sjöström och sin svåger Per Lindberg.

Men ganska snart tog hans livsstil ut sin rätt: efter månadslångt rumlande avled Hjalmar Bergman i Berlin nyårsdagen 1931, bara 47 år gammal.

Peter A. Sjögren är ordförande i Hjalmar Bergman Samfundet och mångsysslare i förlagsbranschen med ordböcker och uppslagsverk som specialitet. 

Läs mer

Standardverket om Hjalmar Bergman och hans författarskap är Erik Hjalmar Linders tredelade biografi Sju världars herre (1962), Kärlek och fadershus (1973) och Se fantasten (1983). En utmärkt sammanfattning är Sverker R. Eks artikel i Nationalencyklopedin.

Under Hjalmar Bergman Samfundets  överinseende utges Hjalmar Bergmans brev; tre delar är utkomna, den fjärde och sista publiceras i mars 2014. Samfundet har också en sida på Facebook.

Alldeles nyutkommen är en samling artiklar som belyser det litterära släktskapet mellan Hjalmar Bergman och Sven Delblanc, Svartsyn och humor.

Bonus

Här är den berömda inledningen till Hjalmar Bergmans mest kända roman, Markurells i Wadköping:

Solen gick upp, markerande i staden Wadköpings annaler en märklig dag, den 6 juni år 1913. Tegeltaket på utvärdshuset Kupan flammade som eldslågor, vajade sakta av och an, lyftes av längtan till flykt men besinnade sig och sjönk åter tillbaka mot takstolarna som det tunga, ärliga och vällagda tegeltak det i själva verket var. Men domkyrkotornets kajor upphävde gälla skri och höjde sig i snävrande kretsar högt över den gyllene tuppen. Dock icke alltför högt. I gräset under linden blänkte glas: vitt glas, brunt, grönt, blått glas, slipat glas och oslipat, helt glas, spräckt glas och krossat glas, alla sorters glas. Samt en del porslin och en bordduk märkt H. H. M. – Harald Hilding Markurell. Under linden stod ett bord och två stolar av järn. På bordet, vars skiva pryddes av zodiakens stjärnetecken, stod en kopp med kaffe och en kopp med punsch som helt fylldes av flugor, getingar och en jättestor humla. Humlan levde ännu. Uppklättrad på sina olyckskamraters lik kämpade hon en ojämn kamp mot rusets fördärvliga verkningar. Då och då gav hon till ett ångestfullt surr, dovt och dystert som virveln från förstämda trummor.


Dan Andersson – finnmarkspoet och fattigdomsskildrare

Publicerad 2013-10-07 i kategorin Författare, Porträtt | 6 Comments »

  • dan_anderssonDan Andersson (1888–1920): poet, proletärförfattare och visdiktare. 
  • Mest känd för de av hans dikter som levt vidare i den svenska visskatten, däribland Jungman Jansson och Omkring tiggarn från Luossa.
  • Värd att minnas för sin stämningsfulla, besjälade lyrik som med ett musikaliskt flyt skildrade såväl liv som död i finnmarkerna.

Få svenska diktare har levt vidare i människors hjärtan som Dan Andersson, mycket tack vare att många av hans dikter tonsatts och tolkats om och om igen efter hans död. Det hade dock aldrig varit möjligt om de inte från början varit så märkvärdigt melodiska. Inte ens när du läser Dan Andersson besväras du av den lite högtravande stelhet som ibland kan uppstå i rimmad poesi; han hade en vidunderlig förmåga att få varje ord att stämma och du ser inte röken av ett grötrim.

Dan Andersson föddes och växte upp i Skattlösberg i Dalarna, och det var främst om de storslagna finnmarkerna han diktade. Hans två första verk, Kolarhistorier (1914) och Kolvaktarens visor (1915) skildrade de fattiga och strävsamma människorna: kolare, flottare och skogshuggare. Därför räknas Dan Andersson också till proletärförfattarna, men han skrev även levande, närmast romantiska naturskildringar – oumbärliga för alla som någonsin längtat till landet.

I Svarta Ballader (1917) slår Dan Andersson an en mörkare ton och fördjupar sig i människans ensamhet, ångest och längtan. I en av hans mest kända dikter, Omkring tiggarn från Luossa – ofta citerad i dödsannonser – skriver han:

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss ty denna jorden, den är icke riket ditt.

Kanske led Dan Andersson av sin konstnärssjäl och närde en dödslängtan, och kanske hade han med tiden blivit ytterligare en diktare att ta sig själv av daga om inte universum hade hunnit före. I september 1920 befann sig Dan i Stockholm för att söka arbete på tidningen Social-Demokraten. Han tog in på hotell Hellman där man just hade rökt med vätecyanid mot vägglössen, men inte vädrat ordentligt. Dan Andersson dog av cyanidförgiftning, 32 år gammal. Efter sig lämnade han en gravid hustru och odödlig poesi.

Och stormen sjunger svart
och vitt och i skum kring Härnaön
sjunga vågorna om ödemarkens nöd.
Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön,
ty en spelman och en drömmare är död.

En spelmans jordafärd, även den ur Svarta Ballader

Kristina Schön är gymnasiebibliotekarie i storstan och lyssnar alltid på Avskedssång till finnmarksskalden Broder Joachim när hon längtar hem till skogen där hon är född.

Läs mer

Dan Andersson-sällskapets hemsida hittar du här. På Spotify hittar du flera som sjunger Dan Andersson, framförallt hans kanske främste tolkare Thorstein Bergman. Via Projekt Runeberg kan du läsa merparten av Dan Anderssons diktning online.