Sajten är inte död – den sover bara

Publicerad 2014-05-21 i kategorin Allmänt | No Comments »

Välkommen, okände gäst, till Minnesvärt. Vi som skriver och planerar har ett blixtlynt kynne och bedriver därför verksamheten i kampanjform. Just nu är ingen kampanj inplanerad, men det kommer säkert något roligt när man minst anar det!

Mejla gärna kommentarer och/eller frågor till Olle Bergman.


Fredrika Runeberg – en författarsjäl i skugga

Publicerad 2014-03-24 i kategorin Författare | 3 Comments »

  • Fredrika Charlotte Runeberg (1807–79), finlandssvensk författare.
  • Känd som hustru till Johan Ludvig Runeberg.Fredrika
  • Värd att minnas för sitt författarskap och sitt samhällsengagemang.

I självbiografin Min pennas saga beskriver Fredrika Runeberg sig som ett inbundet barn med passion för böcker, bokstäver och läsning. Litteratur fanns det gott om i den borgerliga hemmiljön i Åbo (ärkebiskop Jacob Tengström var hennes farbror) och hon kunde nära sin introverta själ med läsning vid sidan av undervisningen – som även döttrarna fick ta del av. Ur hennes unga hand flöt också små prosastycken och dikter; behovet att skriva gjorde sig tidigt påmint.

Trots en stark olust för sällskapsliv, tvingades Fredrika småningom att kliva ut i det offentliga ”för att förvärfva sällskapsvana och icke bli en enstöring” och det var under sådana omständigheter sysslingen J.L. Runeberg uppmärksammade henne. De gifte sig och inrättade sitt första hem i Helsingfors i början av 1830-talet för att senare flytta till Borgå.

Hushållet med tjänstefolk och en stor barnaskara sköttes av Fredrika, som endast korta stunder kunde ägna sig åt läsning eller skrivande. Det runebergska hemmet hade rykte om sig att just tack vare Fredrikas insatser alltid vara inbjudande och älskvärt, även om värdinnan har beskrivit det så här: ”[D]å någon afton hände att vi ej hade fremmande, tycktes mig denna ovanliga stillhet behaglig.”

Påverkad av maken och möjlighet till publicering som genom honom uppstod (han grundade Helsingfors Morgonblad) fick Fredrika tillfälle att till ”spaltfyllnad” i tidningen se sina ”småbitar på vers och prosa” i tryck – men utan signatur. Den egentliga debuten skedde vid 37 års ålder med dikten ”Simrith”, publicerad i kalendern Necken under signaturen -a -g. Fortsatta publikationer fick överlag goda omdömen och många uppmuntrade hennes författande. Trots det tvivlade Fredrika på sin litterära förmåga; många alster blev bokstavligen till aska. Som författare begränsades hon av sin kvinnoroll, men också (som jag uppfattar det i Min pennas saga) av bristande självkänsla – ”ful och föga älskvärd som jag syntes mig vara”.

Fredrika angav bristfällig skolgång som en orsak till ett icke fullfjädrat författarskap, varför hon under tiden i Borgå bidrog till grundandet av en skola för fattiga flickor och dessutom var ordförande i en kvinnoskapsförening.

Kanske är det ett slags ödmjukhet som framträder hos Fredrika Runeberg, att inte förhäva sig själv och sina verk i skuggan av maken och den rådande tidsandan. Den enkla sanningen var henne likväl inte fjärran: ”när hjertat svällde i bröstet, när pulsarna slogo våldsamt, hur stillade sig icke alltid stormen i själen, när det var möjligt att få taga min tillflygt till diktens drömbilder”.

Alexandra Hibolin är redaktionsassistent vid Svenska Akademiens Ordbok i Lund

 

Läs mer

Svenska Litteratursällskapet i Finland har en fin hemsida om Fredrika Runeberg där även några av hennes verk, bland annat Min pennas saga, finns att läsa i pdf-format.


C E A Söderström – latinkunnig skald och översättare

Publicerad 2014-03-10 i kategorin Författare, Porträtt | 7 Comments »

  • Söderström bildCarl Emil August Söderström (1818-1892), präst och diktare.
  • Känd för sin översättning av svenska psalmer till latin. 
  • Värd att minnas för sin digra produktion av diktöversättningar, inte minst av svenska skalders verk, till latin.

 

På 1800-talet studerades latin mycket flitigt vid Sveriges gymnasier. Några elever kom att bli synnerligen duktiga, inte bara på att översätta från latin utan även till latin samt att själva skriva latin.

Komministern i Säter Carl Emil August Söderström var en sådan människa. I sin barndom var han en livlig pojke som gärna ägnade sig åt våghalsiga lekar. Under en sådan ramlade han ner från ett träd och skadade sig så svårt att han blev fysiskt handikappad för livet.

Oförmögen att fortsättningsvis leka ystra lekar vände Emil sin håg till bokliga studier. Han läste mycket flitigt och skrev ofta dikter till sina familjemedlemmar vid deras bemärkelsedagar. Han tog mogenhetsexamen (=studenten) i Västerås och önskade studera till lärare. Men hans fader, som var präst, kunde bara tänka sig prästbanan även för Emil, och så blev det. Han innehade ett flertal lägre prästämbeten i Västmanland och Dalarna men valde frivilligt att aldrig söka en kyrkoherdetjänst. Han förblev också ungkarl i hela sitt liv.

Man kan alltså lätt föreställa sig det lite ödsliga liv han framlevde i små landsortsförsamlingar. Han hade säkert gott om tid att göra annat än fullgöra tjänsteplikter. Han skrev originaldikter på svenska och latin, han översatte latinska dikter till svenska och han översatte flera dikter av Runeberg, Stagnelius, Tegnér m.fl. till latin. Som hans magnum opus får kanske ändå räknas de drygt 200 översättningarna av psalmer i den då officiella svenska psalmboken. Kanske läsaren kan gissa vilken kär psalm det handlar om här?

Sit regi via lata!

Mons side! tolle te

Profundum! venit, grata

Praesumptus patrum spe:

Davidis primus natus,

Divini principatus.

O salve! Domini qui venis nomine!

 

Valda dikter av Söderström gavs ut först efter hans död efter en inbjudan till subskription. Långt, långt senare skrev Alf Henrikson en dagsvers i DN med titeln ”Den senfödde internationalisten”:

Komministern C. E. A. Söderström,

död 1892,

skrev på utmärkt latin sin diktardröm

och är alldeles glömd ändå.

Hade han inte förstått sig

på latinet som flitig poet,

så kunde han kanske ha fått sig

en skolboksnotis, vem vet.

 

Kjell Weinius

 

Kjell Weinius är gymnasielärare emeritus i latin och engelska samt läromedelsförfattare. 

 

 


”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort”

Publicerad 2014-03-02 i kategorin Uncategorized | No Comments »

Stövlar trampar åter i Europa.

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
Väl flyga som örnar hans rykten;
Men någon gång brytes det vandrande svärd
Och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
Det dör som en stormvind i öknen bort.

Det eviga av Esias Tegnér

Flag_ukr


Axel Wallengren – evigt underhållande fakir

Publicerad 2014-02-24 i kategorin Författare | 5 Comments »

  • Axel Wallengren (1865-1896), lundensisk studentprofil, poet, författare och journalist.

    Axel Wallengren Atelier Bror sson St Nygatan 48b Malmö

    Axel Wallengren på ett fotografi från 1880-talet som tillhört hans likaledes tidigt avlidne studentkamrat Karl August Wahlstein (med tack till Karin Wahlstein Berg som ställt bilden till förfogande).

  • Mest känd som humorist under pseudonymen Falstaff, fakir.
  • Värd att minnas för ett nydanande och stilbildande humoristiskt författarskap som med råge har överlevt det mesta av det som det en gång parodierade och som har inspirerat sentida glädjespridare som Povel Ramel, Pekka Langer, Lasse O’Månsson och Hasse Alfredson. Den sistnämnde menar att det ”finns nog inget i svensk litteratur inom Skämt & Humorbranschen som i genialitet överträffar [Wallengrens] ’Den uppriktige portugalaren’.”

”Försök att prestera någon annan stil!”

Orden var min svensklärarinnas, stilen var Falstaff, fakirs och jag var sexton år.

Bakgrund: två år tidigare, i sjuan, hade jag funnit en gulnad pocketbok i skolbiblioteket, nämligen ett urval av Axel Wallengrens skrifter som Falstaff, fakir. Det blev dyrkan vid första ögonkastet och märktes genast i skolarbetet. Alla mina svenskuppsatser skrevs nu i Fakirens anda – och jag var produktiv! Det var efter två år av sådana texter som min lärarinnas desperata bön kom.

Trettio år senare läser jag mina skolalster igen och förvånas över hur väl tonåringen tillägnade sig en nästan sekelgammal förlagas stilgrepp. Men än mer förundras jag över att jag ännu gång på gång kan läsa Wallengren – vars kanon utgörs av tre tunna böcker och några tidningskåserier – och icke blott ha lika roligt utan även ständigt upptäcka något nytt.

Nyckeln ligger i fakirprosans kompakthet och många lager. Här finns inte ett överflödigt ord, men i den starkt kondenserade texten samsas absurda tankesprång, akademiska associationer, stilparodi och språklig ordekvilibristik så inflätade i varandra att man nästan måste läsa var passage flera gånger för att riktigt suga all effekt ur den. Det spontant roliga blir än roligare vid en reflekterande andra läsning – och allra roligast om man även läst på kring den tid och miljö texterna skrevs i. Ett exempel:

Ordet filosofi kommer av grekiska filo = jag älskar och sofo = jag sover: alltså: att älska sömn. Men enär den, som sover, icke syndar, har man ansett sömn och syndlöshet identiska; följaktligen blir filosofi lika med att älska syndfrihet, d.v.s. vetenskap, ty vetenskapen syndar endast mot tankelagarna, och därpå följer ingen juridisk straffpåföljd.

Filosofien indelas i tusen underavdelningar. Den viktigaste av dem är Boström.

Stilen är, som ofta hos Fakiren, till synes vetenskaplig, men dess krystat skenbara logik är absurd. Vägen från sömn till vetenskap går via ett folkligt ordspråk till en blixtsnabbt glidande användning av begreppet synd i tre helt olika bemärkelser: moralisk synd, tankefel och juridisk straffbarhet. Till sist så det tvärsäkra påståendet att filosofins viktigaste riktning är Boström. Det ser redan rent språkligt lustigt ut även om man inte anar vem Boström är, men blir än roligare om man vet att det syftar på det oscarianska Sveriges konservative ”statsfilosof” C J Boström, en man till vilken Wallengrens generation av radikala studenter stod i skarp tankemässig opposition.

Chr.Jac.Boström (från Commons)

Christopher Jacob Boström – filosofiens viktigaste underavdelning!

”Shakespeare är liksom Bibeln, ännu sedan man lärt honom utantill, lika ny” har en snillrik lundensare, biskop Thomander, sagt. Jag vill till listan lägga hans likaså snillrike medlundensare ett halvsekel senare: Axel Wallengren alias Falstaff, fakir.

Fredrik Tersmeden är arkivarie vid Lunds universitet och vice ordförande i det litterära sällskap som vårdar Falstaff, fakirs minne .

Falstaff, fakir (Delfinenpocket)

Pocketutgåvan som en gång i tiden ledde bloggförfattaren in på den fakiriska banan.

Läs mer

Den hittills fylligaste biografin över Axel Wallengren är ännu Hans Küntzels inledning till den av honom redigerade utgåvan av Wallengrens Samlade skrifter (5 band,1923-24). Ett urval av såväl biografiska som mer litterärt-analytiska texter kring Wallengren har av Fakirensällskapet samlats i antologin Envar sin egen Falstaff, fakir (2012). Ett av Wallengrens fakiriska ”huvudverk”, En hvar sin egen professor, finns i sin helhet på Litteraturbanken.


Maria von Platen – Hjalmar Söderbergs musa

Publicerad 2014-02-10 i kategorin Porträtt | 6 Comments »

Maria von Platen

Maria von Platen

  • Maria von Platen (1871-1959), kvinnan bakom Hjalmar Söderbergs romanfigurer Helga Gregorius och Lydia Stille.
  • Känd för att ha varit “de svenska litteratörernas vandringspokal”, som journalisten Ivar Harrie uttryckte det i Expressen.
  • Värd att minnas för den påverkan hon hade på Hjalmar Söderbergs författarskap.

Den här bloggen tar upp minnesvärda kulturpersonligheter eller verk. Maria von Platen kan egentligen inte sägas kvala in. Hennes insats är indirekt men inte desto mindre viktig. Utan henne skulle vi inte äga några av den svenska litteraturens främsta verk, åtminstone skulle de inte se ut som de gör: Hjalmar Söderbergs romaner Doktor Glas och Den allvarsamma leken samt dramat Gertrud.

Maria von Platen tog kontakt med Hjalmar Söderberg 1901 efter att ha läst den nyutkomna Martin Bircks ungdom. Hon bodde då med man och barn i Kristianstad, den stad där Söderberg en tid under 1890-talet verkat som journalist. Det finns dock inga belägg för att de skall ha träffat varandra där. Brevväxling inleddes. Snart lämnade hon familjen och äktenskapet, flyttade till Stockholm, deltog aktivt i kulturlivet och inledde ett hemligt förhållande med författaren.

Under deras relation skrev Söderberg Doktor Glas, där den förtryckta Helga Gregorius, som lever med en despotisk och betydligt äldre man, har sin förebild i Maria von Platen. Även dramat Gertrud, om den fritänkande och olyckliga skådespelerskan som drömmer om ett liv i frihet utanför äktenskapet, har hämtat stoff hos Söderbergs musa. Hur vet vi då detta? Ett brev från Söderberg till en vän röjer hennes identitet. Dessutom finns manus bevarade där Söderberg glömt sig och skrivit “Maria” i stället för “Helga” respektive “Gertrud”. Lydia Stille i Den allvarsamma leken sägs också ha älskarinnan som förlaga. Vid tillkomsten för den romanen var förhållandet över sedan flera år. Maria von Platen hade haft en kortvarig relation med journalisten och kristianstadsonen Gustaf Hellström men hade nu träffat litteraturkritikern John Landquist. Enligt Landquist kände hon sig djupt förolämpad över att ha figurerat i Söderbergs opus.

Korrespondensen mellan de älskande är förstörd för eftervärlden. Maria von Platen var mycket förtegen om sin relation med Söderberg, men bekräftar den i ett brev till litteraturprofessorn m m Oscar Levertin. Söderberg själv uttryckte sig så här till vännen och kollegan Bo Bergman: “Två saker har gripit mig djupare än allt annat i mitt liv: en olycklig kärlekshistoria (1902-1906) och året 1914”.

Martina Björk är doktorand i latin vid Lunds universitet. Hon är utbildad gymnasielärare och har undervisat i latin, svenska och kulturhistoria. Hon extraknäcker också som kyrkomusiker och sångerska.

Läs mer

Kurt Mälarstedts biografi över Maria von Platen, Ett liv på egna villkor (W&W) är mycket läsvärdGun-Britt Sundström har skrivit en recension av Mälarstedts bok.

 


Cosmic Overdose – elektroniska pionjärer födda ur punken

Publicerad 2014-02-02 i kategorin Musik | 1 Comment »

1633173

Dada Koko (1980)

  • Cosmic Overdose, elektropunkare från Göteborg
  • Mest kända som pionjärer för den elektroniska musiken i Sverige (och som föregångare till Twice a Man).
  • Värda att minnas som ett tidstypiskt band vars musik och texter åldrats betydligt bättre än många andra grupper från den tiden.

Cosmic Overdose var en udda fågel i den svenska postpunkankdammen – unga synthpionjärer från Göteborg som blev frontfigurer för den elektroniska musiken i Sverige.

Karl Gasleben (alias för Ingemar Ljungström) och Dan Söderqvist träffades i mitten av 70-talet. De hade båda ett förflutet i den mer utflippade delen av den svenska musikrörelsen – Gasleben i Anna själv tredje och Dan i Älgarnas Trädgård (där även Sebastian Öberg, sedermera Fläskvartetten, började). Dessa gruppers ljudexperiment och flummiga konstmusik, med inspiration från King Crimson, Yes, Steve Reich fick en helt annan, råare, inriktning när de började experimentera med en enkel synth som en framsynt musiklärare hade köpt in till  musiksalen på skolan där de gick. Samtidigt kom punken, ställde allt på huvudet och visade att musik kunde vara kul, snabb och direkt.

cosmicrp4

De bildade Cosmic Overdose 1978, skivdebuterade med singeln Observation Galen 1979. På debut LP:n Dada Koko hör man hur de smälter samman influenser från Bowies Berlin-plattor och Brian Enos krautsamarbeten, taktmaskin och kosmiskt gitarrspel. Alla låtar  framförda med frenesi och attityd. Analoga instrument blandades med (med dagens mått) enkla synthar, texterna var lekfulla: “Det blåser en tant, i en trumpet någonstans. Hon är lite löjlig, kallas för fjant. Och barnen de sitter så snällt och hör på, men skurar av spott från trumpeten de få”.

Cosmic kämpade på i medial motvind, det var mycket “Ni är inte riktiga musiker, det är ju bara att trycka på en knapp”, “musiken är så kall, maskinell”. Det tog ett par år innan synthpopen fick ett bredare genomslag. Men internationellt fick man tidigt en publik och inspirationskällor/likasinnade band fanns förstås lite varstans där denna subkutur fått fäste: Cabaret Voltaire, Red Crayola, DAF. I Sverige Ståålfågel, som dom ofta spelade tillsammans med.

Andra och sista plattan, 4668 (1981), blev mörkare och mer dystopisk. Punkattacken hade bytts ut mot allvaret hos Joy Division och Suicide.

När New Order spelade i Sverige/Norge första gången fick Cosmic vara förband. Musikerförbundet krävde på den tiden att Sverige skulle få skicka ”utbytesartiste”” när det kom utländska artistbesök, så bandet fick åka till England och spela. Men namnet Cosmic Overdose funkade inte tyckte de brittiska arrangörerna, det lät för hippieflummigt.

Så man bytte tillfälligt namn till Twice a Man, fick goda recensioner och när man kom tillbaka till Sverige så behöll man namnet. Man gjorde sig av med sin tredje bandmedlem, Jimmy Cyklon (Thomas Andersson – som ligger bakom en av deras mer kända låtar, Oj oj oj), blev (tillfälligt) mer synthpoppiga och har sedan dess fortsatt att utvecklas musikaliskt.

Petter Lönegård är illustratör, AD och en av ägarna till reklambyrån Lönegård & Co i Lund. Som bland annat nöjesförman på AF var han under några år på 1980-talet djupt involverad i stadens musikliv. Petter har tidigare skrivit om Birger Lundquist på Minnesvärt.

Läs och lyssna mer

På Spotify finns bara en enda ynka låt, på en samlingsskiva från Silence: Cosmic Overdose – Puppan. På YouTube finns det lite mer:

Gasleben har en Youtube-kanal med ett par liveframträdande av Cosmic, men också en rad Twice a Man-videor för den som är intresserad av vad som hände efter postpunkeran.


Evert Taube – de många minnenas skald

Publicerad 2014-01-31 i kategorin Musik | 2 Comments »

taube

  • Evert Taube (12 mars 1890 – död 31 januari 1976), författare, musiker, kompositör, poet, målare m.m.
  • Mest känd för en lång rad visklassiker och textrader.
  • Värd att minnas för prosan, reseskildringarna och sånger som Det fönstret som lyste och Minnet och tystnaden.

En ung journalist frågade mig för ett tag sedan, inför en konsert, om Evert Taube inte känns lite ”daterad”. Han undrade om Taube verkligen har något att säga oss nuförtiden. Mitt spontana svar på frågan var ett bestämt ja! – och i nästa stund ett nej!.

Det finns i Evert Taubes texter formuleringar som ingen vettig människa idag skulle låta undslippa sig. Ta till exempel ”hellre snälla svarta barn än vita i Sing Sing.” eller den aningen mer sofistikerade ”där har jag kaffe, miljoner bönor, men ingen kvinna tillräckligt vit.” Det första citatet är ur Balladen om Gustaf Blom från Borås och nästa ur Invitation till Guatemala.

Mer minnesvärd är då boken Guatemala, skriven på 50-talet. Boken är en kärleksfull reseskildring där Taube skildrar såväl ursprungsbefolkningen som sina medresenärer. Ofta är det svårt att veta vad som är fakta och vad som är fiktion, men mig gör det inget. Som kuriosa kan man se att Taube i stadsnamnet Sololá hämtade namnet på personen Sololá i sången … Guatemala ger en levande bild av den komplexa latinamerikanska kulturen och tål att läsas än idag!

Min första kontakt med Taube var när min pappa visade mig boken Jag kommer av ett brusand hav. Där mindes Taube sin småskollärarinna på Vinga, Mariana Wounsch, vilket gjorde att jag kände någon slags närhet till honom…

Det minnesvärda är ett tema som genomsyrar Taubes textskapande. All – eller nästan åtminstone – hans prosa grundar sig på minnen. I några sånger går han betydligt djupare än att beskriva romantiska episoder i ett nostalgiskt, sommardoftande skimmer …

I sången Minnet och tystnaden – vars melodi han skrev som 81-åring – beskriver han känslan av att minnas men inte kunna klä minnena i ord. Det finns två verser skrivna vid olika tillfällen i denna sång, men de går inte att förena textmässigt utan göra en bearbetning. Första versen slutar: ”du minns, men ack, var finns de rätta orden? De gömt sig i tystnaden.” Vers två börjar med ” Så spörjer du, och trött på allt det bjärta…”, vilket är en fortsättning efter frågan ”var finns de rätta orden?”…

Om man framför båda verserna får man alltså göra en variant där man inte ger svaret ”de gömt sig i tystnaden”. I mitt samarbete med sångaren Johan Sandberg har vi valt lösningen att bara spela melodin utan text till den sista frasen och sedan göra ett mellanspel på gitarr (tid för reflektion) och sedan avsluta med den andra versen.

En sång om mörka minnen är Det fönstret som lyste, komponerad som en Estilo argentino. Vi får inte veta vad poeten minns, men den slutar: ”Hon grät, hon låg vaken om natten, men nu kan du gå. Hon har somnat!” Ett minne fjärran från ”och solen går ned i nordväst”!

Klas Wounsch är gitarrist, pedagog och verksam inom kulturledarskap – se www.wounsch.se.

Läs och lyssna mera

En Spotify-lista med olika sångare som tolkar Taube.


Etta på söder – en hypnotisk sång med Margareta Hallin

Publicerad 2014-01-30 i kategorin Musik | 9 Comments »

  • soderEtta på söder (1968), udda och fascinerande radiolåt framförd av Margareta Hallin med musik av Leif Thuresson och text av Erik Bergh.
  • Mest känd för dess egensinnighet, både vad gäller text och framförande.
  • Värd att minnas för sin kombination av lättsam 60-talspop, krusidullig koloratursång och tragisk text.

När man får en låt på hjärnan och måste spela den om och om igen.
En låt som börjar med att huvudpersonen äntligen har fått egen lägga, och slutar tragiskt med en öppen gaskran.
Och man dessutom absolut inte kan sjunga låten eftersom man inte är en koloratursopran (ett ord man inte ens hade hört innan man hörde låten).
När man alltså ylar falskt och ohämmat om en självmordsbenägen söderböna från morgon till kväll.
Då, kära läsare, är det inte konstigt om ens familj rynkar ögonbrynen. Men man kan inte hjälpa det! Margareta Hallins “Etta på söder” är hypnotisk!
Lyssna på egen risk.

Jag har en mysig etta på söder
Ingen pappa, ingen mamma, inga bröder
Ensam är jag, på mej själv jag helt mej stöder
i min mysiga etta på sööööööööder

Jag känner massor av människor på stan
Alla killar säger att de gillar mej som fan
Skriver sina namn på väggen över min otäta kran
i min mysiga etta på söder

Och alla ringer mig, och fribiljetter ska de ha,
till den revyn där jag som ögontröst mej föder
Det är så bra, så bra, så bra, så bra, så braaa
i min mysiga etta på sööööööööder

Men när jag är sjuk och trött och inga pengar har
då finns det ingen som jag känner längre kvar
då är jag ensam och har ingen som är rar
i min mysiga etta på söder

Då lipar jag en skvätt och tycker synd om lilla mej
Det är så svårt, så svårt, så svårt att vara tjej
Sen öppnar jag en bit på gasen –
– och när dom hittar mig är jag blek och dööööööööder
i min mysiga etta på sööööööööder

Margareta Hallin är snart 83 år och fortfarande verksam som musiker. Hon har varit operasångare (och sjungit upp till trestrukna F!), skådespelare och tonsättare och har spelat roller som Nattens Drottning, Gilda, Lucia di Lammermoor och Medea. Hon har tonsatt Strindberg, Nils Ferlin, Harry Martinson, Werner Aspenström och Alf Henrikson. Hon är utnämnd till hovsångare och professor. År 2006 fick hon Gunn Wållgren-stipendiet med motiveringen: “Margareta Hallin är en av Kungliga Operans mest lysande artister under 1900-talet. I egenskap av operasångerska, kompositör och talskådespelare framstår hon som en av det svenska kulturlivets centralgestalter.”

Anna Toss är en person som gillar att yla. Jobbar som byråkrat. Bloggar på Anna Toss & C:o. I augusti 2013 skrev hon på Minnesvärt om Hans Arnold.

***
Läs mer


Barbro Hörberg – med ögon känsliga för grönt

Publicerad 2014-01-29 i kategorin Musik | 5 Comments »

  • Skärmavbild 2014-01-26 kl. 21.16.23Barbro Hörberg (1932–76), visförfattare och sångerska.
  • Mest känd för låten ”Med ögon känsliga för grönt”.
  • Värd att minnas för sina speciella och tidlösa visor om livet.

Barbro Hörberg startade sin karriär som revyskådespelare, bland annat tillsammans med Povel Ramel i den första Knäppupprevyn, men det var för det karakteristiska talsjungandet och de speciella texterna som hon blev mest känd.

Barbro Hörberg föddes i Göteborg, men studerade teater på Gösta Terseus elevskola i Stockholm.

År 1966 flyttade hon till Paris och började översätta franska visor till svenska och började sedan att skriva egna svenska texter och visor. Hon jämfördes med Bellman och Cornelis men fick inte samma genomslagskraft, kanske för att hon var kvinna. Alla hennes visor är små berättelser, som små pjäser. Hennes texter var också okonventionella för tiden; de handlade om ångest, ensamhet och var emellanåt burleska. Hon var provocerande – det var inte vanligt att kvinnor skrev på det här sättet.

Och hennes låtar är mycket tidlösa.

Hon spelade in sex egna album och den största hiten blev sången ”Med ögon känsliga för grönt” som också spelats in av bland andra Monica Zetterlund och Johan Johansson. Hon är också tolkad av Anni-Frid Lyngstad, Lasse Berghagen och Evabritt Strandberg.

Barbro Hörberg var en av de första kvinnorna i Sverige som talade om sin bröstcancer i media. Tyvärr spred sig cancern till skelettet och hon dog alldeles för tidigt, endast 43 år gammal.

Hon ligger begravd på Östra kyrkogården i Göteborg.

Diskografi

  • Musik rätt och snett (1969)
  • Barbro Och Sovdjuret (1970)
  • Med ögon känsliga för grönt (1973)
  • Gamla älskade barn (1974)
  • Gråt i gräset (1975)
  • Sagor (barnskiva, 1976)

Petra Jankov Picha är journalist och författare till handboken Att flaskmata och driver även bloggen Glömda ord.

Läs mer:
Japetus öga
Faktabloggen
Barbro Hörberg på Wikipedia

Hörbergs poesi övertygande tolkad (SvD)
Lill-Babs om cancer (Cancerfonden)

 


Allan Pettersson – en drabbande symfoniker från Söder

Publicerad 2014-01-28 i kategorin Musik | 1 Comment »

  • Allan Pettersson 1911-1980, tonsättare och violast.

    pettersson

    (Foto: Gunnar Källström)

  • Mest känd för sina uttrycksladdade och stora symfonier (16 till antalet).
  • Värd att minnas för att han skapat musik som har en säregen förmåga att väcka känslor och beröra på djupet.

Många är de som vittnat om hur de “drabbats” av Allan Petterssons musik. Själv drabbades jag redan i tonåren när jag hittade en LP med Symfoni nr 7 i min pappas skivsamling. Det fanns en uttryckskraft i musiken som gjorde att jag inte kunde sluta lyssna. Det var spännande, ångestladdat, och ibland nästan skrämmande: motiv som upprepas och kämpar mot varandra, det karaktäristiska, ödesmättade h-moll-ackordet i trombonerna och den pådrivande virveltrumman. Pettersson skruvar upp spänningen, innan man äntligen får andas ut i en svidande vacker stråksats eller – som i symfonins slut – i en vemodig sorgesång spelad av höga violiner och flöjter. Just dessa kontraster mellan det konfliktfyllda och det vackra och melodiska, är något som återkommer hos Pettersson.

Han växte upp i Södermalms fattiga arbetarkvarter. Det självbiografiska visar sig tydligt inte minst i hans 24 Barfotasånger för röst och piano till egna texter, som han skrev på 40-talet. Det är enkla, visartade sånger som Pettersson kom att återvända till genom hela sitt musikaliska skapande.

Framgångarna kom med symfonierna under 1960- och 70-talet, men Petterssons djupt personliga och känslomässiga förhållningssätt till det symfoniska skapandet stod i skarp kontrast till tidsandans estetiska ideal. Många samtida tonsättare, liksom de unga avantgardisterna, såg på Pettersons musik med skepsis; den ansågs vara alltför subjektiv och “nyromantisk”.

När den sjunde symfonin uruppfördes 1968 av Stockholms Filharmoniker under världsdirigenten Antal Dorati fick Pettersson på allvar känna på publikens uppskattning och kärlek. Det blev succé och symfonin spelades kort därefter in på skiva som blev en bästsäljare. Filharmonikerna tog med sig sjuan på utlandsturné, och Birgit Cullberg koreograferade så småningom musiken i baletten Rapport.

Efter genombrottet vaknade också intresset från press och media.Varje nytt uruppförande blev en nationell angelägenhet med intervjuer och direktsända konserter i radio och TV. Pettersson gjorde sig känd för sina slagkraftiga uttalanden som ofta baserade sig på ett starkt rättvisepatos.

Samtidigt som Pettersson rönte framgångar med sin musik blev hans hälsa allt sämre, men trots att ledgångsreumatismen plågade honom komponerade han oavbrutet. Under 70-talet tillkom inte mindre än åtta symfonier, två solokonserter, och kantaten Vox Humana.

“Musiken ger ingen frälsning, sa Pettersson, men den kan göra att man står ut, tills man äntligen får lägga sig ner och sova.”

Allan Pettersson somnade in på midsommardagen 1980. Hans musik fortsätter att väcka starka känslor.

Kristina Fryklöf är sekreterare i Allan Petterssonsällskapet och medarbetare på Gehrmans Musikförlag där hon bland annat är redaktör för förlagets nyhetsmagasin Highlights.

Läs & lyssna mer

Börja på Spotify och lyssna på Pettersson for beginners (Barfotasånger, Romanza för violinoch piano, Symfoni nr 7 och Symfoni nr 8). Petterssons samtliga symfonier och andra verk finns utgivna på CD av BIS Records och det tyska bolaget CPO. På YouTube finns en kort presentationsfilm om Allan Pettersson som gjordes i samband med hundraårsjubileet 2011. Läs också om Allan Petterssonprojektet i Norrköping.

Litteratur

  • Laila Barkefors: Det brinner en sol inom oss, Allan Pettersson – En tonsättares liv och verk (1999) Nyutgåva 2011 (Gehrmans Musikförlag) GE 11952
  • Leif Aare: Allan Pettersson, Nordstedts förlag (1978) ISBN 91-1-783412-0

Några kända Pettersson-citat:

  • ”Jag är ingen tonsättare, jag är en ropandes röst i öknen (det får inte glömmas), som hotas att drunkna i tidsbullret.”
  • “Verket jag arbetar med är mitt liv, det välsignade, det förbannade ”
  • ”Kämpar man sig igenom en symfoni, måste man komma fram till konsonans, harmoni, om det så skall hålla på i tjugo timmar.”
  • ”Sången stals av den förvuxne snobben, svullnade ut i det banala, uttömde sig i kraxande saltomortaler, ett skri, en spjutspets i örat … När kommer ängeln, som ger själen åter den sång, så enkel och klar att ett barn slutar gråta?”

Eric Ericson – körvärldens megastar

Publicerad 2014-01-26 i kategorin Musik | 5 Comments »

Eric Ericson Foto Lena Koller

Eric Ericson (Foto: Lena Koller)

  • Eric Ericson (1918-2013): kördirigent, organist, pedagog
  • Mest känd för världsframgångar med Eric Ericsons Kammarkör, Radiokören och Orphei Drängar
  • Värd att minnas för sin enorma insats i utvecklingen av körsången i Sverige och övriga världen.

-Vad minns du från 80-talet? frågade jag, en bra bit in i seminariet med den gästande, då över 80 år gamla, Eric Ericson.
-Inte mycket, svarade han efter en stund, och återvände till berättelserna från 40-60-talen: Kammarkören, Radiokören, György Ligeti, Ingvar Lidholm, Sven-Erik Bäck, och många andra.

Ja det var nog, jämfört med senare decennier, en händelserik tid både politiskt och kulturellt. Eric startade Kammarkören och tillsammans med sina vänner i Måndagsgruppen utforskade och utvecklade han den moderna tidens musik. Kritiken mot de äldre romantiska idealen drev sökandet mot det enkla och avskalade, med inspiration från renässansen och barocken. Mogens Wöldike var en förebild när det gällde att tolka och framföra den tidiga musiken, vilket krävde rena och slanka röster.

Eric Ericson lär ha varit en man med stor nyfikenhet. Allt nytt som hans tonsättarvänner skrev, tog han med sig till Kammarkören. Under min utbildning berättades det om körstycket Laudi, skrivet av Ingvar Lidholm 1947. Det var helt nytt, tekniskt svårt att sjunga och Kammarkören behövde lång tid för att lära sig musiken. Men, som min lärare sa, idag kan stycket sjungas av en duktig kyrkokör. Detta berättades delvis för att visa på den utveckling som skett i svenska körer från 40-talet till idag, en utveckling som i mycket tillskrivs Eric och de körer han varit ledare för och som inspirerat kördirigenter och korister både i vårt land och i hela världen. Att Erics körer var tekniskt skickliga inspirerade tonsättare att komponera körmusik för dem, körverk som i sin tur krävde ytterligare koristisk utveckling. Denna goda spiral gav dem ett världsrykte som lever än idag och som har givit hela Sverige ett namn som körnation.

Erics “barn” är många. Som lärare i kördirigering på musikhögskolan i Stockholm – under nästan 40 år – sägs han ha utbildat ca 1500 körledare. I dessa, och i sin tur deras elever, lever och utvecklas Erics verk vidare under timmar av körsång varenda kväll, tillsammans med Sveriges 600 000 körsångare. Eric var en chosefri ledare och uppskattad av många för sin ödmjukhet och för att alltid ha fortsatt arbeta med både professionella körer och amatörkörer. På frågan på vilket sätt han som ledare möter en för honom ny kör, svarar han:
-Plums i musiken bara!

Lisa Carr är frilansande kördirigent och medarbetare på Gehrmans Musikförlag i Stockholm.

Läs och lyssna mer

En bra start är sajten En körmusikens mästare. Tidningen Opus har lagt ut en lång intervju i pdf-format.  Här en YouTube-film där Eric Ericson dirigerar Real Group under inspelningen av albumet “Stämning”, Förvårskväll av David Wikander.

Litteratur

  • Körkarlen Eric Ericson, vibrationer och stämingar förmedlade av Oscar Hedlund
  • The Swedish choral miracle: Swedish a cappella music since 1945, av Richard Sparks

 

 

 

 

 

 

 


Birgit Nilsson – en skånsk vokal urkraft

Publicerad 2014-01-24 i kategorin Musik | 6 Comments »

  • birgitBirgit Nilsson (1918-2005), operasångerska (dramatisk sopran).
  • Känd som Wagnertolkare och hembygdsvän.
  • Värd att minnas för sin fantastiska röst, sin slagfärdighet och anspråkslöshet.

Birgit Nilsson var en av 1900-talets allra största operaröster. En naturkraft, om man så vill, med en enorm styrka och närmast unik genomslagskraft på höjden. Därtill en lätthet i framförandet som kom sig av att hon faktiskt inte behövde anstränga sig för att sjunga ens de högsta tonerna. Ett absolut gehör gjorde sitt till.

Man vill gärna tro att det var den skånska uppväxten med arbete på familjegården i byn Svenstad på Bjärehalvön som gav henne dessa förutsättningar. God fysik kan behövas om man skall bli en Wagnersångerska som står på scen i 4-5 timmar och måste kunna överrösta en furiös orkester. De stora röstresurser lär Birgit Nilsson ha haft redan från födseln.

Efter studier vid Kungliga Musikhögskolan och Operaskolan i Stockholm debuterade Birgit Nilsson på Kungliga Operan i Stockholm 1946, där hon fick fast anställning två år senare.

Därefter följde en strålande internationell karriär: debut i Bayreuth 1953, Wien 1954 (där hon under mer än 25 år gjorde över 200 föreställningar), Covent Garden 1957, La Scala 1958 och Metropolitan 1959. Birgit Nilsson blev såväl svensk hovsångerska som Kammersängerin i Österrike och Bayern, ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien och tilldelades professors namn 1998. Sista rollen var som Elektra i Frankfurt 1982.

Många i Skåne minns hennes årliga konserter i Västra Karups kyrka till förmån för Bjäre Härads Hembygdsförening. Stort intryck gjorde även hennes framträdanden och intervjuer på teve, då hon i sin personlighet lyckades förena operadivan (minns talrösten!) med en jordnära anspråkslöshet.

Birgit Nilsson avled 2005. Idag lever hennes minne framför allt på otaliga skivinspelningar och i videoupptagningar. I sitt testamente instiftade hon The Birgit Nilsson Prize, idag världens största musikpris med en prissumma på en miljon dollar, som delas ut till sångare, dirigenter eller specifika produktioner inom den klassiska musiken.

Musikkritikern Ernest Newman skrev i Sunday Times efter ett av Birgit Nilssons gästspel på Covent Garden: ”Jag är glad att det förunnats mig att leva så länge att jag fick höra och se [—]Birgit Nilsson.” Man kan bara instämma!

Eric Ericsson är advokat med stort intresse för musik, och särskilt den s.k. klassiska musikens profiler. I augusti skrev han på Minnesvärt om Sten Broman.

***

Läs mer

Wikipedias artikel om Birgit Nilsson innehåller bl.a. en förteckning över hennes roller på Kungliga operan och en omfattande diskografi. På YouTube finns en mängd klipp med prov på Birgit Nilssons sångarkonst, se t.ex. detta konsertframträdande från Metropolitan i New York 1972 för ett smakprov både av sången – och av publikens extas! Webadressen www.birgitnilsson.com är hemsidan för Birgit Nilsson Minne AB som förvaltar Birgit Nilsson Museum på födelsegården i Svenstad på Bjärehalvön och www.birgitnilssonprize.org är hemsidan för Birgit Nilsson Prize, världens största musikpris.

  • Nilsson, Birgit: Mina minnesbilder. Stockholm: Bonniers. 1977.
  • Nilsson, Birgit: La Nilsson. Stockholm: T. Fischer & Co. 1995.
  • Eriksson, Kalle: Birgit i Bjäre, Birgit Nilsson Minne AB, Båstad 2010.

”Ja dä ä dä” av Pugh Rogefeldt – ”Såhär enkelt är livet egentligen”

Publicerad 2014-01-22 i kategorin Album, Musik | 2 Comments »

  • jadaada_cd_300Ja dä ä dä, Pugh Rogefeldts debut-LP från 1969
  • Mest känd som den första riktiga pop-LP:n med svenska texter (om man bortser från en del alster av Owe Thörnquist).
  • Värd att minnas för de underfundiga texterna och smått geniala arrangemangen.

Pughs musik och texter från hans första skiva (1969) sitter oerhört djupt präntade i mitt sinne, så som bara intryck från danande uppväxtår kan göra. (Tänk barnkammare, bärbar grammofon med högtalare bredvid Fleischmanntågbanan, och därtill ett känsligt tioårigt pojksinne.)

Ni vet, inget är så dramatiskt och omvälvande som den första riktiga kärleken, inget så rent, så obefläckat. “Här kommer natten” är fortfarande bland det mest utflippat magiska av låtarrangemang i modern tid OCH den låt som väckte min unga kärlek. Men storverken på den här skivan tar inte slut: “Små lätta moln”, “Jag sitter och gungar”, “Surabaya Johnny”.

I grunden briljerar de musiker som kompletterar den vid inspelningstillfället från lumpen flydde Pugh: Jojje Wadenius, en helt oegotrippad gitarrist (han spelar alltid vad låten kräver, inget annat och är naturligtvis värd ett helt eget kapitel), och Janne ”Loffe” Carlsson, flyhänt jazzgungig trummis (bekant för annat men definitivt legendarisk här). Dock – den här LP-skivan hade aldrig blivit det epokgörande inslag i svensk rockhistoria den är utan Pughs sång och egensinnigt raka lyrik.

PUGH ROGEFELDT 1969

Texten till “De e bra, de e fint“, ett livsdrama i miniatyr, följer här i sin helhet. Valda delar av denna text har citerats blott alltför många gånger av mig, för ni vet, precis som med sångerna i Djungelboken som passar alla livets mystiska knyckar och törnar är det med Ja, dä ä dä, man kan alltid plocka fram en strof eller en ordvändning som illustration till sin eller mänsklighetens situation, i detta fall en bild av kraschade förhållanden, hämnd, och privatekonomins ständiga förgänglighet.

Såhär enkelt är livet, egentligen, och det bollar och rullar fram på skön Pughish med tidstypiska parafernalia:

De e bra, de e bra
De e fint, de e fint
De e fint, de e fint
De e bra, de e bra
Å de e skönt
Å de e härligt
Å de e toppen
Sen du tog ditt pack å stack
Åh ditt pick å knäck

Ja sa en, ja sa två
Ja sa tre, ja sa fyra
Ja slipper bli vräkt
Kan betala min hyra
Å de e skönt
Å de e härligt
Å de e toppen
För du glömde kvar din tok
Å din sparbanksbok

De e kul, de e ball
Men snart knall å fall
För snart e´ru här
Av misstag man lär
Å de e skönt
Å de e härligt
Samt de e toppen
För du har en till din snok
Å en sparbanksbok

Rosman Jahja är ansvarig för hållbarhetskommunikation och internkommunikation i Trelleborgkoncernen, samt fritidsskribent, musikant i Walking Posterboys och exalterad vinnörd.

Läs & lyssna mer

Ja, ni kan förstås lyssna in hela skivan på Spotify (Pugh Rogefeldt – “Ja Dä Ä Dä”). Miss Li gjorde en fin version av Här kommer natten i TV-serien Så mycket bättre. Pugh har gjort fler bra skivor varav den mest bekanta torde vara Ett steg till.


Alice Tegnér – den svenska barnvisans mästarinna

Publicerad 2014-01-21 i kategorin Musik, Porträtt | 7 Comments »

  • Alice Tegnér (1864-1943), musiker och kompositör

    Alice Tegnér, porträtterad av Natanael Beskow

    Alice Tegnér, porträtterad av Natanael Beskow

  • Mest känd för barnvisor såsom “Bä, bä, vita lamm” och “Mors lilla Olle”
  • Värd att minnas för den insats hon gjort för barn genom sin sångskatt

För oss är det självklart att separera barndomen från vuxenlivet. Men det är först under modern tid som barnen har setts som något annat än blivande vuxna och kommit att utgöra en egen målgrupp för kultur. 1900-talet utsågs till barnens århundrade av visionären Ellen Key. En pionjär i denna anda var Alice Tegnér.

Vem har inte sjungit “Bä, bä, vita lamm” eller “Ekorrn satt i granen”? Alice Tegnérs barnvisor, samlade i Sjung med oss, mamma och senare i skolutgåvan Nu ska vi sjunga, har älskats av generationer barn. De sjöngs först av de barn som Tegnér ansvarade för i sitt arbete som musiklärare och kantor i Djursholm. Snart spreds de i hela landet, tack vare en svåger som var bokförläggare.

"Sov du lilla videung", illustration av Elsa Beskow

“Sov du lilla videung”, illustration av Elsa Beskow

I visorna ses världen ur barnens perspektiv. Barnen leker, funderar, gråter, dansar, vistas i naturen och firar högtider. Djur och växter får ofta mänskliga egenskaper. Musikaliskt inspirerades Tegnér av folkvisan, vilket märks till exempel i “Ro, ro barnet” och “Tula hem och tula vall”.

Känns bilden till vänster igen? Samarbetet med författaren och illustratören Elsa Beskow föll sig naturligt: Elsa Beskows make, Natanael Beskow, var predikant i Djursholms kapell där Alice Tegnér var kantor. Liksom Tegnér skapade Beskow kultur för barn, om barn.

En annan djursholmare var författaren Viktor Rydberg, vars dikt ”Betlehems stjärna” tonsattes av Tegnér. Den är idag en av våra mest älskade julsånger, mer känd som ”Gläns över sjö och strand”.

Här börjar man ana att Tegnérs produktion sträckte sig utanför barnvisans genre. Mycket riktigt. Hon skrev sakrala körstycken för sina körer och även en del instrumental musik. Trots att hon saknade högre musikalisk utbildning blev hon ledamot av Musikaliska Akademien och fick flera utmärkelser och medaljer under sin levnad.

I mars är det 150 år sedan Alice Tegnér föddes. Hedra gärna hennes minne genom att kommentera något ur hennes fina sångskatt!

 

Martina Björk är doktorand i latin vid Lunds universitet. Hon har ett förflutet som gymnasielärare i latin, svenska och kulturhistoria och anlitas ibland som kyrkomusiker och sångerska. 

Kuriosa:

Var Alice Tegnér släkt med Esaias Tegnér? Ja, ingift. Esaias Tegnér var hennes mans farfar.

Alice Tegnér lär ha betonat sitt förnamn på franskt vis, alltså på i:et.

150-årsjubileet av Alice Tegnérs födelse kommer att uppmärksammas av Alice Tegnér-sällskapet. Läs programmet här.

 

Lyssna:

Sveriges Radio har producerat flera program om Alice Tegnér:

 

Alice Tegnérs violinsonat finns på Youtube. Här är sats 1.

 

Ave Maria, för flick- eller damkör.

 


Janne Schaffer – gitarrhjälte med tung signatur

Publicerad 2014-01-19 i kategorin Musik | No Comments »

janne5

Bild från janneschaffer.se.

  • Jan “Janne” Schaffer (1945 -), svensk gitarrist.
  • Mest känd för att han spelade med Abba och Ted Gärdestad.
  • Värd att minnas för att han är en av Sveriges mest kända och meriterade musiker.

2008 hade jag nöjet att intervjua Janne Schaffer. En upplevelse med tanke på att Janne var en förebild när jag som tonåring på 1980-talet satt instängd i pojkrummet och övade på guran. Hans snygga (röda) elgitarr och hans inlevelse (läs tungan, som kommit bli hans kännetecken) var inspirerande.

Att han dessutom var väldigt trevlig att intervjua och det faktum att han skickade en signerad samlingsskiva som uppmuntran/tack till mig, säger en del om denne ytterst mångfacetterade musiker.

Janne Schaffers karriär började i mitten på 1960-talet då han och Ted Åström bildade bandet Ted and the Caracas, men det riktiga avstampet i karriären kom några år senare när han medverkade på Björn Skifs platta From Both Sides Now (1970).

Det här öppnade många dörrar och Janne har sedan dess lirat med storheter som t.ex. Abba, Ted Gärdestad, Cornelis Vreeswijks och Bob Marley. Han har haft delar av Toto som kompmusiker på en av sina egna plattor (det var för övrigt från Toto som Janne fick inspiration till riffet i Ted Gärdestads ”Satellit”, efter att han hört deras ”Hold The Line”).

I början på 1970-talet började Janne även att spela tillsammans med Björn J:son Lindh (som bland annat kom att resultera i Brusa högre lilla å 1980). När Electric Banana Band i början på 1980-talet släppte ett par plattor var det med Janne “Zebran” på gitarr. 1997 gjorde bandet en bejublad comeback – spelning på Hultsfredsfestivalen inför 26 000 personer.

1993 skrev han signaturen “Power play” till Skid VM i Falun och 2005 fick han för sina musikaliska insatser Illis Quorum, en kunglig medalj som regeringen delat ut sedan 1974.

Styrkan hos Janne Schaffer är hans förmåga att behärska de mest varierade stilar och uttryck; de vackraste och mest känslosamma melodier (”Norrland”) blandas med rockigare dito (”Halkans affär”). Något som de två samlingsalbumen Lugna låtar och Tunga låtar (1996), visar på. Den senare titeln visar också på en artist som inte är rädd för att bjuda på sig själv.

Patrik Ohlsson jobbar på Friskispressens Enköpingsredaktion, är skribent och recensent på musiktidningen Noizegate Music och skriver frilansartiklar för Renew Magazine ( just nu aktuell med en artikelserie om gitarrhjältar del 1 och del 2).

Läs & lyssna 

Som framgår av Jannes hemsida så är turnéalmanackan för 2014 fullspäckad, bland annat väntar en spelning på Sweden Rock med Electric Banana Band.

 

 


Lyckliga gatan – vemodig påminnelse om livet före rivningshysterin

Publicerad 2014-01-17 i kategorin Musik | 4 Comments »

  • Lyckliga gatan (svensk hit 1967), översatt version av den italienska Il ragazzo della via Gluck (1966) med svensk text av Britt Lindeborg.

    ssmfa009160l1-625x605

    Bild från rivningsvansinnet i Stockholms innerstad Regeringsgatan 8 korsningen, Jakobsgatan. Fasad från 1902, men huset ursprungligen från 1600-talet. Foto: Stockholms Stadsmuseum, Fredriksson 1971.

  • Mest känd som tidstypisk sextiotalshit med insprängd samhällskritik.
  • Värd att minnas som Anna-Lena Löfgrens största framgång.

Lyckliga gatan du finns inte mer … – den sången förflyttar mig omedelbart i tanken till Eklandagatan 44 i Göteborg där jag bodde mina första sju år. Jag måste ha hört den på Melodiradion, förmodligen i det jättetrånga köket med gasspis där inte ens ett riktigt matbord fick plats, kanske en långsam solig söndag där inget speciellt hände.

Att det var Anna-Lena Löfgren som sjöng förstod jag aldrig, men så var också Agnetha Fältskog min favorit, då när hon fortfarande hade ett stort mellanrum mellan framtänderna och innan hon blev ett av A:na i ABBA. Faktiskt trodde jag i stället under lång tid att det var Siw Malmkvist som sjöng Lyckliga gatan.

Anna-Lena Löfgren  fick sin största skivframgång med låten när den gavs ut i oktober 1967 när jag var tre år, nästan fyra. Låten låg på Svensktoppen i 14 veckor. Det var inte förrän jag blev äldre som jag fick reda på att den hade en italiensk förlaga, Il ragazzo della via Gluck som betyder ungefär Pojken från Lyckogatan. Musiken var skriven av Adriano Celentano, som också framförde sången på den årliga San Remo-festivalen utan större framgång, även om den sedermera blev en av hans mest kända stycken (texten skrevs förresten av Luciano Beretta och Miki del Prete).

Den italienska texten handlar om en pojke som bor på Via Gluck, en gata omgiven av grönska i en lugn miljö. Han blir tvungen att flytta därifrån och in till staden men glömmer aldrig sitt barndomshem, men när han hittar det inte mer, där det fanns grönska finns nu andra hus och gator och hans vänner är inte kvar.

I den svenska texten har pojken försvunnit, men i  den svenska texten av Britt Lindeborg   kvar finns kritiken mot asfaltsdjungeln – ”högt över marken svävar betongen”. Den som blir nyfiken och vill veta mer om Britt Lindeborg kan läsa hennes bok Lyckliga gatan du finns inte mer – ”självbiografisk berättelse om en förlorad idyll och om verkligheten bakom schlagern Lyckliga Gatan-melodien”. Enligt förlaget var hon ”Svensktoppens genom tiderna mest framgångsrika textförfattarinna men är ändå något av en doldis i svenskt musikliv.”

Ulla Åkerström är filosofie doktor i romanska språk och arbetar vid Göteborgs universitet. I augusti 2013 skrev hon på Minnesvärt om Torsten Ehrenmark.

..

Läs & lyssna mer

Lyckliga gatan blev faktiskt utnämnd till tidernas bästa svensktoppslåt i programmet Alla tiders hit häromåret. Timo Räisänen gjorde som vanligt en tolkning som var lika egensinnig som hängiven.

 

 

 

 


Smyget Redlig – den motvillige solisten

Publicerad 2014-01-13 i kategorin Musik, Uncategorized | 1 Comment »

  • Gösta ”Smyget” Redlig (1909–57), svensk jazztrumpetare. 
  • Mest känd för: sina insatser i den epokgörande Svenska Paramountorkestern på 1920-talet.
  • Värd att minnas som en av Sveriges första framstående jazzsolister.

Ända sedan Beatles hävdade att de var ”större än Jesus” har det hört till att framgångsrika populärmusiker gärna även ska vara litet kaxiga. Så har det inte alltid varit, och särskilt inte om man hette Gösta ”Smyget” Redlig.

Curtz jazzorkester med Smyget 1926

Paramountorkestern i en tidig upplaga från 1926 (då ännu under namnet ”Curtz jazzorkester”). Smyget Redlig sitter längst till höger.

Stockholmskisen Smyget var bara 17 år när han som brådmogen trumpetarbegåvning fick engagemang i bandet på en av Svenska Amerikalinjens båtar. Det blev en omvälvande resa. Väl i New York fick han och hans medmusiker tillfälle att se och höra jazzstorheter som andra svenskar knappt ännu hört talas om. Däribland Jean Goldkettes orkester med kornettgeniet Bix Beiderbecke.

Fylld av intryck kom kärnan av båtorkestern att åter i Sverige bilda ett band som med tiden fick namnet Svenska Paramountorkestern: ”den första svenska dansorkestern, som i sitt spelsätt och sin uppfattning fått in den riktiga amerikanska stilen” enligt musikerkollegan Georg Enders. Och klarast bland bandets solister lyste Smyget. Hans självförtroende lyste dock ingalunda lika starkt.

Och ändå var inte bara svensk publik och kollegor imponerade. Två gästande brittiska orkesterledare, Jay Whidden och Jack Hylton, försökte båda med höga gager locka med sig den svenske trumpetaren till London. Men Smyget tvekade och vågade i slutändan inte. Än värre blev det när Benny Carter, en svart jazzgigant från USA, gästade Stockholm 1936. Smyget var med i bandet som kompade honom och Carter var mycket imponerad. Smyget återgäldade dock berömmet med att i blygsel praktiskt taget gömma sig bakom notstället under sina solopartier.

Men också inför svenska kollegor kunde Smyget känna mindervärdeskomplex. Det gällde särskilt sedan den yngre trumpetarförmågan Gösta Törner på 30-talet klivit in på scenen. Nu närmast vägrade Smyget att spela solo. ”Är Törner sjuk?” frågade han misstroget när basisten Thore Jederby ville leja honom till en inspelning av ”Honeysuckle Rose” (se spellistan nedan). Till sist dök han ändå upp i studion, men Jederby har vittnat om att han handgripligen fick släpa sin trumpetare fram till mikrofonen när det var solodags.

Det var bra gjort av Jederby!

Smyget avled bara 48 år gammal just det datum detta inlägg publiceras: den 13 januari.

Fredrik Tersmeden är arkivarie vid Lunds universitetsarkiv. Han spelar inget riktigt instrument, men eftersom hans självkritik är mycket mindre utvecklad än Smygets så har han ändå hörts framträda som solist på kazoo. Tack till Anders Gustafsson och Roland Kåår som har försett mig med åtskilligt underlag till denna artikel!

Läs och lyssna mer

Jazztidskriften Orkesterjournalen har genom åren ägnat en del artiklar åt Smyget och åt Paramountorkestern, bland annat i decembernumret 1968 och i julinumret 1991. Ingen av dessa längre artiklar finns på nätet men det gör detta kortare personporträtt. Vill man lyssna på Smyget finns en del i CD-serien Svensk Jazzhistoria. Denna Spotifylista samlar i princip alla spår därifrån där Smyget är solist. Det rekommenderas dock att man även letar rätt på CD-utgåvorna och läser de innehållsrika texthäftena som hör till. Den verklige entusiasten kan också försöka finna ett exemplar av LP:n Parmountorkestern 1928–29 (EMI Odeon E 054-34843) från 1973.


Anders Burman – legendar inom Sveriges musikbransch

Publicerad 2014-01-10 i kategorin Musik | 2 Comments »

  • drumsAnders Burman (1928-2013) – legendarisk skivproducent genom sex decennier.
  • Mest känd för att ha grundat skivbolaget Metronome, lanserat några av våra största artister och producerat oförglömlig musik över alla genregränser.
  • Värd att minnas för att ha berikat det svenska musiklivet med både kvalitet och mångfald.

I begynnelsen var jazzen. Och trumsetet. Vid 14 års ålder höll Bengt Anders Oscar Burman takten i Elis Kimbys Kvintett från Uppsala. Inom kort bildade han sin första egna orkester med Gunnar ”Siljabloo” Nilson, Roffe Berg och Arne Söderlund – och vann Nalens orkestertävling. En karriär som proffsmusiker verkade tämligen utstakad, men hastigt och lustigt befann sig Anders Burman samtidigt på väg in i grammofonbranschen. Tillsammans med storebror Lasse, en något äventyrlig affärsman, och den hängivne jazzdiggaren Börje Ekberg startades skivbolaget Metronome. Med ekonomisk back-up från bröderna Bjerke (riskkapitalister långt innan sådana var uppfunna) drog verksamheten igång, från början med uteslutande jazz på repertoaren.

”Ser man Burman, ler man – hör man Burman, dör man!” Så lär Charlie Norman med glimten i ögat ha sagt om sin mångårige trumslagare, som också var en stor showman på scen. Men skivproducerandet tog till sist över och Anders Burman reste sig från trumpallen för gott i slutet av 50-talet. Jazzen var inte längre en populär dansmusik utan snarare en angelägenhet för ett invigt fåtal, och det var dags att söka nya vägar för Metronomes utgivning. Anders Burmans osvikliga känsla för talang och kvalitet visade sig gälla över alla genregränser. Med stor framgång tog han sig an schlagerartister som Siw Malmkvist och Anna-Lena Löfgren, valde ut låtar och såg till att kompet i studion var av högsta klass. Svensktoppsframgångar och guldskivor följde. Samtidigt insåg han snabbt den helt obekante Cornelis Vreeswijks storhet och lät honom sjunga in sina egna visor – med känt resultat. Samma mönster upprepades med artister som Pugh Rogefeldt, Bernt Staf, Ola Magnell, John Holm m fl. Anders Burman hade en omvittnad känsla för när en tagning satt, när känslan och svänget inte kunde bli bättre. Då var det den som gällde – även om den kanske inte var hundraprocentigt felfri. Det lär ha varit ett smärre skådespel att se Anders Burmans mimik och kroppspråk på andra sidan glasrutan i kontrollrummet – artisten visste med säkerhet när han var nöjd, eller tvärtom. Snabbhet och spontantitet präglade ofta hans inspelningssessioner, det gällde att fånga ögonblicket i flykten.

board

Anders Burmans engagemang i ”sina” artister var hundraprocentigt. Många intygar att hans förmåga att lyssna och peppa gjorde det möjligt för dem att ge mer än vad de trott vara möjligt under de laddade minuter när bandet rullade. Det är sannerligen ingen överdrift att påstå att svensk populärmusik har Anders Burman att tacka för mycket.

Tomas Blom är författare och deltidsmusiker (försökte utan framgång entusiasmera Anders Burman för sina demos på 70-talet…)

Läs mer

Det skrevs många hyllningar om Anders Burman när han avled, till exempel hos Musikindustrin och TT-Spektra. Här en intervju från Utbildningsradion. Boken De legendariska åren – Metronome records av Håkan Lagher och Lasse Ermalm är utan tvekan den definitiva skildringen av Anders Burmans gärning. Fängslande och detaljrik läsning.

Bernt Staf 2001: ”Anders Burman bör tilldelas ett hedersdoktorat. Han har lanserat: Charlie Norman, Owe Törnkvist, Siw Malmkvist, Ann-Louise Hansson, Svante Thuresson, Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Pugh Rogefeldt, Ola Magnell, John Holm, Lill Lindfors, Magnus & Brasse, Family Four, Pehr Myrberg, Totte Wallin, Gösta Linderholm, Marie Bergman, Maritza Horn, m.fl.”


Bernt Staf – sjungande proggpoet

Publicerad 2014-01-08 i kategorin Musik | 2 Comments »

  • berntstafBernt Staf, (1945–2002), trubadur och vissångare, huvudsakligen under 1970-talet.
  • Mest känd för sånger som t.ex Familjelycka, Ute på drift och Anita Transisto.
  • Värd att minnas för sin udda sångstil och för sina originella melodier och texter.

Under stor del av 70-talet var de musikaliska medierna ännu begränsade till radio, tv, band och vinylplattor. Musiklyssnandet var tämligen stationärt och man fick ta det som serverades – eller låta bli. Därför blev också överraskningarna större när något “nytt” sändes i apparaten. “Familjelycka” (1970) var definitivt något nytt och väldigt annorlunda.

Bernt Stafs melodier är speciella liksom texterna, ofta med politisk udd. Med sin högst personliga röst och sitt spända, svajiga sångsätt, gjorde hans “Familjelycka”, som var den första av låtarna jag hörde, outplånligt intryck. I Radion blev bland andra denna och “Anita Transisto” ofta spelade på Svensktoppen och i andra program.

Min egen alldeles givna favorit är ändå “Vintervisa” (ur Vingslag, 1972). Det är kanske ingen lyrik av svindlande höjd, men den har verkan, känns ärlig som en ögonvittnesskildring. Melodin är också enkel, ackorden lätta att ta ut på gitarr, men sången är skön och ska inte mätas eller analyseras – den ska lyssnas på. Och det är just med Bernt Stafs egen röst den känns så “autentisk”, som en verklig bild av en kall vinterkväll vid juletid, då en ung man går med en plåtkanna för att köpa fotogen (ännu in på 70-talet hyrde man lyor utan centralvärme). Överhuvudtaget innehåller den här artistens visor mycket iakttagelser, samhällskritik, humor och framför allt musikalisk livsglädje.

staf

Best of-album från 2000.

Sedan tystnade denne musikaliske särling. Jag tycker att det vore väldigt synd om hans musikspår blir glömda och ospelade. Lyssna därför till en ung kille med gitarr och huvudet fullt av idéer och socialt engagemang! Då tror jag du också faller för Bernt Staf.

Ronny Lingstam. Illustratör, Grafisk designer samt musikalisk allkonsument. Egna webbplatsen heter Inkspots.

Läs & lyssna mer

Det är ganska ont om information om Staf på webben, men Wikipedia är ju som alltid en startpunkt. En kort självbiografi är underhållande att läsa. På SVTPlay kan man se honom uppträda på Grammisgalan på Berns 1971 där han presenteras av Lasse Holmqvist.

Här är en Spotifylista för mer avsmakning av Bernt Staf.

 

 


Hilmer Borgeling – mellankrigstidsschlagerns Freddie Mercury

Publicerad 2014-01-06 i kategorin Musik | 4 Comments »

borgeling

Hilmer Borgelings bild ur en notbilaga till damtidningen Charme 1931.

  • Hilmer Borgeling (1903-1969), svensk sångare med en enorm produktion som ”plattcharmör” mellan 1925 och 1949.
  • Mest känd för bästsäljaren ”När rosorna slå ut” (1930) och för att ha dubbat Håkan Westergrens sångröst i den första svenska ljudfilmen Säg det i toner.
  • Värd att minnas för sin kraftfulla, distinkta stämma och för att han åren kring 1930 ofta medverkade på skivor med den dåtida svenska jazzeliten.

Radioprogrammet Da Capo var länge för mig en källa till frustration. Inte på grund av innehållet utan signaturmelodin: ”Kärlekens rödaste rosor” med Hilmer Borgeling – som alltid tonades ut precis innan denne hann börja sjunga!

Numera behöver jag inte vara lika frustrerad. Sedan ett par år finns denna inspelning både på CD och Spotify i Det var bättre förr!, en antologiserie med blandad svensk 30-talsschlager. Och det är så (eller på original-78:or) man numera får söka Hilmer Borgeling: ett spår här och ett spår där på olika samlingar. Någon enskild utgivning av enbart honom letar man däremot förgäves efter, och när jag en gång skrev till ett bolag som då släppt en samling med hans artistkollega Sven-Olof Sandberg och föreslog en Hilmer-CD fick jag inte ens svar.

Men underlag skulle sannerligen inte saknas. Borgeling är en av våra mest produktiva grammofonartister, alla kategorier. Uppgifterna om hans produktion spänner mellan 700 och 1000 sidor. En exakt siffra bör kunna fås genom några dagars genomgång av Svensk mediedatabas. Värre synes det vara att hitta data om människan bakom skivorna. Vi vet att han som ung sjöng i operakören och sedan spelade en del revy samt gifte sig med en dansös, men inte stort mer. Och då var Borgeling ändå inte en av de vokalister som tidens skivetiketter dolde bakom ett anonymt ”med refrängsång”. Nej, Hilmer fick sitt namn både på skivor och i annonsmaterial. Han var uppenbarligen känd – men ändå så okänd. ”Borgeling var glad och sympatisk” skriver en av få memoarförfattare som funnit det påkallat att ens nämna honom. Knappast det stoff artistmyter väves av.

Jag har skivsamlarbekanta som definitivt ogillar Borgeling. De finner hans stil för svulstig och högstämd. Själv gillar jag just detta att hans förflutna i operakören hörs oavsett om han sjunger foxtrot, sjömansvals eller salongslieder: kraftfullt och stundtals litet melodramatiskt. En mellankrigstidsschlagerns Freddie Mercury om man så vill.

Hilmercollage.indd

Ett urval Borgelinginspelningar för några av de skivetiketter han arbetade för. Övre raden: Vox (1928), Orchestrola (1929) och Tal och Ton (1929; under pseudonym). Nedre raden: Polyphon (1930), Sonora (1936) och Musica (1949). Skivor ur artikelförfattarens samling.

Snälla skivbolagsdirektörer: nog vore han värd att få åtminstone en 3 à 4 procent av sin produktion på en CD i eget namn? Jag och andra samlare lånar gärna ut våra originalskivor som underlag!

Fredrik Tersmeden är arkivarie vid Lunds universitetsarkiv, 78-varvarsamlare och badrumstenor.

Läs mer

Det finns som sagt inte särskilt mycket skrivet om Borgerling. Myggans nöjeslexikon och Wikipedia har dock artiklar om honom. Den senare är undertecknad huvudskyldig till. Vill man däremot höra honom så finns det en del att hämta på Spotify och jag har samlat några godbitar i denna spellista. Det finns också ett antal digitaliserade Borgeling-inspelningar tillgängliga på Internet Archive samt en hel del hemgjorda ”musikvideor” av olika entusiaster på YouTube.


Vincenzo Albrici – drottning Kristinas hovkapellmästare

Publicerad 2014-01-04 i kategorin Musik | 7 Comments »

  • Vincenzo Albrici  (1631–96), italiensk tonsättare, klaverspelare, organist och kapellmästare; verksam bl.a. i Sverige.
  • Mest känd för att han skänkte glans åt hovfestligheterna under drottning Kristinas två sista regeringsår.
  • Värd att minnas för att ha komponerat det första vokalverket med svensk text: Fader Wår.

I ett brev från den 17 november 1652 skriver den unge hovjunkern Johan Ekeblad, i tjänst hos Hennes Majestät drottning Kristina:

”En tjugo stycken italienare äro på vägen från Danmark i dag eller i morgon hit förväntandes ibland hvilka några comedianter äro, dock mestadelen musicanter och sångare.”

Truppens kapellmästare var  den unge Vincenzo Albrici från Rom, på den tiden en av Italiens mest berömda musiker. I gruppen fanns också fadern Domenico och den yngre brodern, Bartolomeo, betecknad som  ”soprano non castrato”, vilket betydde att han inte uppnått målbrottet. Hela truppen anställdes vid det svenska hovet.

trekronor

Det var hit – till slottet Tre Kronor – som Albrici och medmusikanterna kom en novemberdag 1652. Vad tänkte han, när drottning Kristina kallade? Visste han vad Sverige var? Visste han, att han skulle till ett gammalt kallt och dragigt slott? Hur kallt och uschligt det kunde vara i Stockholm? Kände han till filosofen Descartes öde? Otvivelaktigt fanns det andra hov, som kunde varit mer lockande. Kanske var det med tunga steg han närmade sig Stockholm.

Om förhållandena i Stockholm på 1600-talet får vi veta mycket i hovjunkern Ekeblads många brev (se bild nedan). I ett skriver han:

”Jag kan aldrig tro att sådant väder därnere är, förty här haver regnat och regnar så hiskeligen, att jag inte kan se annat än att denna staden måste vara himmelens pissepotta.”

hovliv

Hovjunkern Johan Ekeblad skrev många brev om livet och hovet på Kristinas tid. Boken är en guldgruva för den språk- och historieintresserade.

Det kanske inte bara var religionen och kulturen som fick Kristina att lämna Sverige. Hon sneglade som bekant åt Rom, säkert sedan en ganska lång tid. Hon hade kontakt med samtidens stora intellektuella i Europa och hon ville ha glans och fest vid sitt hov. Det svenska hovet skulle inte stå de andra europeiska hoven efter. Med det skulle Vincenzo Albrici hjälpa till.

Ekeblads brev vittnar om en betydande musikdramatisk aktivitet i Stockholm:

 … de italienska musikanterna hafva nu åtskilliga gånger spelt comedier både på slottet så väl som hos änkedrottningen …

bok

En samlingsvolym med hovbaletter till Kristinas ära. I ”Then fångne Cupido” dansade Kristina själv. Ofta hade Georg Stiernhielm utarbetat texterna. Kristinas motto var: ”Den som fördelar rollerna på livets scen har sett till att du får den roll som bara du kan spela.” Hon knep själv huvudrollerna i baletterna.

Den 6 juni 1654 abdikerade Kristina och det var då Albrici klev in i den svenska musikhistorien med sitt ”Fader Wår”, ett verk för soli, kör och orkester med text på svenska.

tronavsag

Drottning Kristinas tronavsägelse på Uppsala slott den 6 juni 1654. Några musiker kan svårligen skönjas, men att de var där och att det var mycket pompa och ståt vet vi. (Laverad pennteckning, Erik Dahlberg. Riksarkivet.)

omslag

Noterna till Fader Wår finns bevarade i den stora berömda ”Dübensamlingen” i Uppsala universitets bibliotek. Musikforskaren Ebbe Selén ägnade 1 000 timmar om året i 18 år till att transkribera noterna (inte bara Fader Wår), så att nutida musiker kan läsa dem.

orgel

Så här kunde en orgelstämma (tabulatur) se ut ibland. Inte konstigt att det tog tid att transkribera!

titelsida

Här är titelsidan till Fader Wår. Säkert är den skriven av Albrici själv.

sopranstamma

Ur sopranstämman till Fader Wår. Här kan noteras, att Albrici har lyckats förvånansvärt bra med textunderläggningen så italienare han var. Bara på ett ställe fallerar det. När han kommer till frasen ”utan frels os ifro ondo” lägger han betoningen på andra stavelsen i ”utan”. (Klicka på bilden för att se detaljerna!)

lp

Och här är skivan, en EP, som fanns att köpa vid den stora Kristinautställningen på Nationalmuseum 1966 och som har snurrat många varv hos mig! Den har faktiskt präglat min musiksmak åt det tidiga hållet. Den finns inte på Spotify, men väl en senare inspelning: Hans Davidsson – Vincenzo Albrici fader var: Fader War.

Vincenzo Albrici sökte sig efter tiden i Stockholm till hovkapellen i Dresden, Prag och Rom, där han åter vistades hos Kristina; han följde också med henne på besök till Stockholm. Senare arbetade han även i London och Leipzig. Han avled i Prag 1696.

Anne Marie Tålig, f.d. allt möjligt, numera ofta student; dock fortfarande notorisk korist i Göteborgs Kammarkör, cellist, har absolut gehör och är mest känd för att kunna sjunga tvåstämmigt med sig själv. Även en av näsflöjtsvirtuoserna här.

Läs mer (och lyssna!)

En kort biografi finns på Wikipedia. En inspelning med Fader Wår från ett Musica Sveciae-album med Hans Davidsson finns på Spotify. Här några ytterligare länkar till instrumentalmusik av Albrici:

På Livrustkammaren pågår just nu en ny intressant utställning om drottning Kristina: ”Bilder av Kristina”. Det gäller dock att vara snabb; den slutar den 5 januari 2014.

Litteratur

  • Musiken i Sverige Från forntid till stormaktstidens slut (L. Jonsson, A-M Nilsson G. Andersson)
  • Bokförlaget T. Fischer & Co och Kungliga Musikaliska Akademien 1994
  • Jan Ling: Europas musikhistoria – 1730. Esselte  Herzogs, Uppsala 1983

”Vid en källa” – ett litet sångstycke med stor spridning

Publicerad 2014-01-03 i kategorin Musik | 2 Comments »

”Vid en källa”, text: J. L. Runeberg (1830), Ruovesimusik: F. A. Ehrström (1834).

Mest känd för sin textförfattare och som uppskattad del i den finländska sångrepertoaren.

Värd att minnas för sin helhet och sin tonsättare.

 

Jag sitter, källa, vid din rand

Och ser på molnens tåg,

Hur ledda af en osedd hand

De växla i din våg.

 

I Finland är sången ”Vid en källa” välkänd och ofta sjungen på båda språken. Många känner nog till att det är Johan Ludvig Runeberg (1804–77) som skrivit texten, översatt till finska av Elias Lönnrot (1802–1884). Troligen vet desto färre vem tonsättaren Fredrik August Ehrström (1801–50) var. Inte heller lär det vara många som faktiskt läst hela dikten eftersom det numera endast är de tre första verserna som sjungs.

Dikten trycktes första gången 3 december 1830 i Tidningar ifrån Helsingfors. Bakgrunden till diktens uppkomst är inte så romantisk som innehållet låter påskina, snarare ett infall av studentikos humor. En trolig version är den som Runebergs elev Karl Mårten Kiljander (1817–79) skrev om i Finsk Tidskrift (1877:2). Runeberg med två vänner tävlade om vem som bäst kunde dikta om Choraeus källa i Åbo som de för stunden satt vid. Runeberg förlorade tävlingen och fick ”på en fot dansa tre hvarf kring källan med en näfverrifva på hufvudet, hvarmed vattnet från källan upphemtades”.

 

Der kom en sky, den log så röd,

Som rosenknoppen ler;

Farväl! Hur snart den bjöd,

För att ej komma mer.

 

F. A. Ehrström, även kallad ”den första finländska kompositören”, var sånglärare, organist och barndomskamrat till Runeberg. Hans arrangemang för manskör av ”Vid en källa” kom att spridas över hela landet efter uruppförandet vid Akademiska Musik-Sällskapets soaré i mars 1834. Melodin till ”Vid en källa” är lätt romantisk och enkel till sin utformning. Inte desto mindre, eller tack vare denna musikaliska komposition, bildar text och musik som helhet ett nätt litet sångstycke som tilltalar de flesta och som gärna bevaras i minnet.

 

Ruovesi

Dock, der en annan mera klar

Och strålande igen!

Ack, lika flyktig, lika snar,

Försvinner äfven den.

 

Sången har även gett upphov till avtryck i det fysiska landskapet. I Ruovesi, där Runeberg verkade som informator år 1825, återfinns Kirstakällan (se fotografierna), den mest berömda av alla källor i Finland som förknippas med Runebergs dikt.

Alexandra Hibolin är redaktionsassistent vid Svenska Akademiens Ordbok i Lund

Läs mer

Den tryckta dikten i Tidningar ifrån Helsingfors går att läsa i digitaliserat format via Nationalbiblioteket i Finland.

I Stora sångboken. 250 finlandssvenska sånger och visor (2001) finns sången med samtliga åtta verser. Boken rekommenderas även för utforskning av den övriga finlandssvenska sångskatten. Vill man lyssna till sången är nog Youtube närmast till hands för olika framföranden.

En mycket informativ och välgjord hemsida om Runebergs liv och verk är runeberg.net


Tor Aulin – tonsättaren som i det lilla formatet tolkade svenskt sekelskiftes skönhet

Publicerad 2014-01-02 i kategorin Musik, Porträtt | 7 Comments »

Tor Aulin, marmorrelief från 1935 av Bror Chronander, i Göteborgs konserthus

Tor Aulin, marmorrelief från 1935 av Bror Chronander, i Göteborgs konserthus.

  • Tor Aulin (1866-1914), violinist, dirigent och tonsättare.
  • Mest känd för sina tre violinkonserter, särskilt den tredje i c-moll.
  • Värd att minnas för sin musik och sin insats för svenskt musikliv, inte minst kammarmusiken.

Våren 2005 deltog jag som sångerska i en kurs som gick under namnet “kammarmusikalisk interpretation”. Jag blev då tilldelad ett knippe noter med svenska romanser som jag förväntades repetera in och sedan framföra tillsammans med en pianist. Bland noterna fanns sångcykeln Fyra serbiska folksånger av Tor Aulin med tonsatta dikter av Runeberg. Musiken slog mig med häpnad. Varför hade jag inte tidigare hört denna pärla? Runebergs folkviseinspirerade diktning råkar höra till det jag älskar mest inom svensk poesi, och jag blev därför förvånad över att romansbuketten var okänd för mig. Tor Aulin — vem var han som komponerade så vemodig och virtuos konst i vackra sekelskiftesklanger?

Tor Aulin var en av sin tids främsta violinister, vilket märks i hans produktion som till sin huvuddel består av verk skrivna för violin. Sång och piano är också viktiga i hans opus. Kanske skrev han med sina närmaste familjemedlemmar i åtanke: systern Valborg, modern Edla, mostern Klara samt första frun Ida var alla pianister. Modern var även sångerska, liksom Aulins andra fru Anna Hedvig. Morbrodern Konrad spelade violin. Hans familj var alltså mycket musikalisk och här finns uppslag till kommande artiklar för Minnesvärt!

Denne nationalromantiske musiker och kompositör var personlig vän med kollegorna Wilhelm Stenhammar och Edvard Grieg. Den förstnämnde gjorde ibland inhopp som pianist i den av Aulin bildade Aulin-kvartetten, som under ett par decennier for land och rike kring på turnéer.

Som dirigent var Aulin verksam först i sin hemstad Stockholm, när han ledde Stockholms Konsertförening, idag känd som Kungliga filharmonikerna. Senare blev han dirigent för Göteborgs Orkesterförening som numera går under namnet Göteborgs symfoniker.

Om det inte hade varit för sin klena hälsa, hade kanske Tor Aulin varit ett mer berömt namn idag. Han led av reumatism och hjärtfel och dog endast 47 år gammal, för hundra år sedan i år.

Med andra ord är 2014 alltså året när Tor Aulin bör uppmärksammas. Vågar man hoppas att det efter detta Verdi-, Wagner- och Brittenår kan bli ett Aulinår?

Martina Björk njuter av det som gör livet skönt och vackert. Till vardags är är hon anställd vid Lunds universitet som latindoktorand. Hon har ett förflutet som gymnasielärare i latin, svenska och kulturhistoria och anlitas ibland som kyrkomusiker och sångerska. 

Läs mer

Här finns en översikt över hans verk samt förslag på litteratur.

Sveriges Radio har gjort ett program om Aulins vänskap med Strindberg.

Hans mest spelade violinkonsert, i c-moll, kan höras här, sats 1, sats 2 och sats 3.

De fyra sångerna som nämns i artikeln kan höras med Anne Sofie von Otter och Bengt Forsberg på skivan “Watercolours” som finns på Spotify.


Aktuellt länktips: Monicas allra bästa

Publicerad 2014-01-01 i kategorin Länktips, Musik | No Comments »

På SvT Play t.o.m. den 26 januari: Ett musikaliskt möte mellan MonicaZetterlund och jazzpianisten Bill Evans från 1965. 


Till Mossan! – punkig rock’n’roll på malmöitiska

Publicerad 2014-01-01 i kategorin Album, Musik | 4 Comments »

  • till-mossanTill Mossan!, album från 1977 av den malmöitiske rock’n’roll-musikern Kal P. Dal (1949–85; egentligen Carl Göran Ljunggren) och hans kompband Pågarna.
  • Mest känt för dess skånska anarko-version av Carl Perkins’ Blue Suede Shoes vilken på malmöitiska blev Blåa Sko’.
  • Värt att minnas som ett verkligt intensivt album i treackords-genren och en hyllning till skånskan som rockidiom.

Arlövsmusikern Kal P. Dals blomstring blev sorgligt kort. Konstnärligt följde han ett mönster som inte är så ovanligt för musikhistoriens mer säregna talanger. Först en debut som skapar sensation, sedan åratal av famlande försök att följa upp succén. Och på slutet blev det riktigt ointressant; Ente nu igen! från 1983 för snarast tankarna till Eddie Meduzas garagetejper – gapigt och ansträngt och … tragiskt på något vis. Två år senare rycktes han bort av en aneurysmblödning i hjärnan.

Det är debuten Till Mossan! som är Pedalens bidrag till den svenska musikhistorien. Och den internationella också, om ni frågar mig; lättviktig treackordsrock blir inte mer medryckande och intensiv än så här. Kal och pågarna kapar amerikanska klassiker som Cadillac/Kaddilack eller Tutti Frutti och fyller dem med en naiv studsbollsenergi som för tankarna till Tigger i Nalle Puh eller aracuan i Kalle Anka. Sången är en magnifik uppvisning av det lyckliga äktenskapet mellan bluesbaserad tonika-subdominant-dominant-musik och den djupa söderns skånska. Och attityden till musiken är en syntes av parodi och hängivenhet – dö’ glyttigt po allvar!

Förutom Blåa Sko’ är mina egna favoriter på albumet SJ och Jonnie. Den första kan ses som en hyllning till Kals far, som var järnvägsanställd, och innehåller raderna ”nu vill jag sitta och flumma / på en blomma i Lomma” – ett rim som bara funkar på skånska. Den andra är en rejält omgjord version av 10cc:s Johnny Don’t Do it. När jag lyssnar på albumet idag upplever jag hur påverkat det är av punken som rivstartade 1976 med Sex Pistols Never Mind the Bollocks. Som rock–punk-syntes placerar jag det gärna sida vid sida med Tom Robinsons Power in the Darkness som kom 1978.

Själv såg jag Kal P. Dal i verkligheten en enda gång: vid målgången av Karnevalsloppet 1982 där han stod i musikpaviljongen i Stadsparken i Lund och höll låda. Någon riktig livekonsert blev det aldrig för mig, men jag kan ändå räkna Kal till mina starkaste musikaliska influenser när jag själv står på scen; Kal P. Dals motto var att rocka röven av svenska folket, och en del av min röv kommer alltid att rocka för Kal!

Olle Bergman är frilansskribent och redaktör för Minnesvärt.

Läs mer

Kal P. Dal är vederbörligen hyllad med en webbplats, en bok och en musikal. Alla hans album finns på Spotify. Pedalens Pågar rockar vidare.

 


I morgon startar januarikampanj med musikaliskt tema

Publicerad 2013-12-31 i kategorin Allmänt | 2 Comments »

Lapp-Lisa 1948

Lapp-Lisa 1948

Under hela januari kommer Minnesvärts läsare att kunna ta del av texter om musiker, sångare, melodier, album konserter – kort sagt: vi kommer att utforska allt minnesvärt och svenskt som på något sätt handlar om MUSIK.

Tidigare artiklar med musikaliskt tema

En liten extrabonus

Bloggen Livsrummet presenterar en samling nothäften från Anno Dazumal.

 


Hagar Olsson – vandringens och äventyrets förkunnerska

Publicerad 2013-12-23 i kategorin Författare | No Comments »

  • Hagar Olsson (1893–1978), finlandssvensk  Hagar Olsson (1893-1978)författare, litteraturkritiker, dramatiker och översättare.
  • Mest känd för sin nyskapande dramatik och sin djärva kritikerröst, men även för den nära vänskapen med Edith Södergran.
  • Värd att minnas för sin egen litterära produktion: symboltät, naturmystisk och elektrifierande. Hagar Olsson introducerade även ”de nya skalderna” genom sin kritikergärning, däribland Apollinaire, Joyce och Edith Södergran.

Hagar Olsson debuterade år 1916 med Lars Thorman och döden. Debutromanen blir en slags uppgörelse med rådande skepticism och dagdrivarmentalitet inom samtidslitteraturen. Lars Thorman må vara livstrött och ytterligt fixerad vid döden, men Hagar Olsson manar framåt och kräver handling. Ett världsfrånvänt och desillusionerat leverne håller inte för den nya flammande tiden som står för dörren; konstnärskallet bör bejakas och konsten som ett allmänmänskligt livsbehov legitimeras. Hagar Olsson höjer baneret för modernismens genombrott inom finlandssvensk litteratur.

För den enskilda människan gäller det att våga språnget vilket Hagar Olsson skildrar i På Kanaanexpressen från 1929. Romangestalternas symboliska tågresa mot det nya samhället innebär ett uppvaknande från förlegade ideal; ett självmord blir den smärtsamma insikten om det mod som krävs för att bryta med det förflutna, att börja om från början och att acceptera att det inte är ”människans öde att vara olycklig på jorden”.

Ex Libris Hos Abel Myyriäinen i Träsnidaren och döden från 1940 frammanas en liknande insikt genom hans uppbrott från hemmet och långa vandring till Karelen. De människor han möter längs vägen och slutligen vistas hos leder in honom i en from miljö med en livgivande andlighet färgad av en säregen dödsmystik. Den ortodoxa kyrkan som präglande traditionsbärare är något Hagar Olsson med stor förståelse skriver in i romanen, en kyrklig inriktning hon respektfullt synliggör. I ett brev till sin förläggare i Stockholm menar hon att ”ur estetisk och stilistisk synpunkt är det säkert min bästa bok”; Karin Boye bekräftar i ett tackbrev: ”Nog har jag tyckt om alla dina böcker alltsen jag fick Kanaanexpressen i min hand men ingen har jag väl tyckt så mycket om som denna”.

Att läsa Hagar Olssons romaner är att ge sig ut på lika omvälvande resor hon själv skriver om. ”Hon är vandringens och äventyrets förkunnerska”, skriver Karin Boye i Tidevarvet (1933:44). I kappsäcken krävs ett visst gehör för det Hagarska språket, ett tålamod för texterna och ett mod att utforska den inre världen.

Alexandra Hibolin är redaktionsassistent vid Svenska Akademiens Ordbok i Lund

Läs mer

Vill man ha en mer biografisk beskrivning av Hagar Olsson kan man med fördel läsa artiklarna i uppslagsverken Finlands svenska litteraturhistoria (1999–2000) och Nordisk kvinnolitteraturhistoria (1993–1998).

Kritik av Hagar Olssons verk och Hagar Olsson som kritiker går bl.a. att läsa i tidskriften Tidevarvet, utgiven av Fogelstadgruppen 1923–36 och digitaliserad av KvinnSam vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Hagar Olssons samling donerades till Åbo Akademis bibliotek efter hennes död 1978. Delar av samlingen finns digitaliserad av biblioteket.

 

 


Tove Jansson – romanförfattare och konstnär

Publicerad 2013-12-16 i kategorin Författare, Konstnär | 3 Comments »

  • Tove med paletten 1956Tove Jansson (1914-2001), finlandssvensk författare och konstnär.
  • Mest känd som – naturligtvis! –författare av Muminböckerna. Det vi dock vill rikta uppmärksamheten mot här är de många romaner och novellsamlingar som hon också har skrivit. Vi vill också påminna om att hon som konstnär och illustratör gjorde många verk och uppdrag som inte utgick från Muminvärlden.
  • Värd att minnas för sitt ständigt föränderliga uttryck och för att hon kunde vara totalt öppen och så väldigt återhållsam på samma gång.

Tove Jansson visste tidigt att hon skulle bli konstnär. Uppväxt i ett hem där mamman var en svensk konstnär och pappan en finländsk skulptör så hade hon tillbringat stora delar att sin tid i en ateljé. Som 15-åring reste hon till Sverige för att studera på Konstfack och försörjde efter det sig själv och sin familj genom att illustrera i tidningar och böcker; bland annat var hon politiskt vass i tidskriften Garm. Hon tillbringade ganska många år som vuxen med att skriva böcker och teckna serier om mumintrollen, det som hon blivit allra mest känd för. Men hennes liv kom att bestå av många andra element.

Som författare började Tove Jansson runt 1970 att att skriva vuxenböcker. Böckerna handlar ofta om människor som söker en mening, kanske inte med hela livet men med stunden. De har ofta ett stort psykologiskt djup och utmärks av en exakt skärpa och mild ironi. Mest känd är Sommarboken (1968) som handlar om en liten flicka och hennes farmor. Förebilden till karaktärerna är Tove Janssons brorsdotter och mor.

Tove Jansson slets ständigt mellan viljan att skapa och plikten att genomföra och försörja. Hon sökte hela tiden nya uttryck och ville vidare. Innan hon avslutade sitt livsverk hade hon, förutom de skönlitterära böckerna, skapat skämtböcker illustrerat andra idag välkända författare som till exempel JRR Tolkien. 1998, när hon var 84 år gammal, kom den sista boken. Meddelande, en novellsamling med flera nya noveller. Då skrev hon till sin vän, forskaren Boel Westin, att det nog inte skulle bli något mer, vilket kändes som en lättnad, bara hon skulle vänja sig.

”Om tusen små flickor kom gående under trädet skulle inte en enda av dem kunna ana att jag sitter häruppe. Kottarna är gröna och mycket hårda Mina fötter är bruna. Och det blåser rakt in i mitt hår.” (Ur ”Bildhuggarens dotter”, 1968)

Johanna Stenius är frilansjournalist som bor i Sverige men är född och uppvuxen i ett finlandssvenskt hem där Tove Janssons karaktärer haft en självklar plats.

Läs mer

www.moomin.fi/tove finns en förteckning över Tove Janssons person, verk och liv. Litteraturmagazinet hade 2012 ett temanummer om Tove Jansson som kan läsas här: www.tovejansson.se.

Men allra mest vill jag rekommendera den utmärkta biografin Tove Jansson. Ord, bild, liv, som är skriven av forskaren Boel Westin (Albert Bonniers förlag, 2007). Finns att köpa genom till exempel Adlibris. Det finns flera böcker där Tove själv målat upp bilder ur sitt liv. Min favorit är den finstämda Anteckningar från en ö, som hon skrev och livskamraten Tuulikki Pietilä illustrerade med laveringar och akvatiner. I boken Bildhuggarens dotter från 1968 beskriver Tove Jansson sin barndom i konstnärshemmet.

En annorlunda sida av Janssons illustratörsverksamhet kan studeras vid en bild-googling på ”jansson hobbit” respektive ”jansson alice underlandet”.


Erik Axel Karlfeldt – född bland bönder, upptagen i de lärde männens led

Publicerad 2013-12-11 i kategorin Författare | 2 Comments »

karlfeldt

Alla blir vackra när de porträtterats av Carl Larsson.

  • Erik Axel Karlfeldt (né Eriksson) (1864 – 1931), skald, Svenska Akademiens ständige sekreterare.
  • Mest känd för sina tonsatta dikter som Se svarta Rudolf dansar, m.fl. En bästsäljande nationalskald som fick nobelpris i litteratur.
  • Värd att minnas för sin stilistiskt briljanta poesi med starka rötter i barndomens dalanatur. Och helst bör man läsa dikterna högt!

Karlfeldt föddes i Karlbo i södra Dalarna, i en familj av bönder. I skolan uppmärksammades hans studiebegåvning och han fick möjlighet att studera och så småningom avlägga fil.lic.-examen. I Stockholm fick han en amanuenstjänst vid Kungl. Biblioteket. År 1904 valdes Karlfeldt in i Svenska Akademien och 1913 tillträdde han som dess ständige sekreterare.

Privatlivet var turbulent. Karlfeldt inledde ett förhållande med hembiträdet Gerda Holmberg och de gifte sig sedan deras tredje barn hade fötts. Karlfeldt hade förbindelser med flera andra; han var inte någon trogen natur.

Karlfeldts samlade diktning i pocketupplaga är 4 cm tjock! Dikterna vilar på skenbart enkla, virtuost behärskade versmått och rimflätningar, inspirerad av folkvisornas mönster och rimscheman.

År 1895 publiceras Karlfeldts första diktsamling, Vildmarks- och kärleksvisor. Jag citerar:

Nu lyser månen klar och kall
som min stolta älskades öga,
och vinden går fram med dån och skall,
och löven från kronorna snöga.

Diktsamlingen Fridolins visor kom ut på Wahlström & Widstrands förlag år 1898 och blev en stor framgång. Skalden beskriver sig som en som lämnat sin första krets och etablerat sig i en ny miljö: “Min näbb har lärt två läten, som båda vilja göra sig hörda och som flyta ihop i sången, och jag måste sjunga efter min näbb.” Den mest kända av Fridolins visor är väl Sång efter skördeanden där Fridolin “talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin”.

År 1901 kom Fridolins lustgård. Där hittar vi den lidelsefulla Dina ögon är eldar och Längtan heter min arvedel. I Dalmåningar, utlagda på rim målar skalden med skenbart naiva ord de bibliska motiv som han sett på väggarna i sin uppväxtmiljö.

Fem år senare, 1906, kommer diktsamlingen Flora och Pomona ut. I Träslottet minns Karlfeldt sin mors föräldrahem i Hyttbäcken i södra Dalarna:

Jag sov i den dånande stormnatt
med vaggande ro i min själ.
Du bröt mig vid grinden en stormhatt
och räckte mig den till farväl.

Flora och Bellona kom år 1918. Där ingick Svarta Rudolf, som Karlfeldt skrivit som födelsedagspresent till vännen Albert Engström. Karlfeldts sista diktsamling, Hösthorn, kom ut 1927. Dikten Första minnet:

Det är långt, långt borta på en väg, det är halt,
svart och kalt,
det är vind, stark vind.

Någon håller min hand och drar mig med,
höga träd,
det är vind, stark vind.

Vi går bland andra mänskor åt ett stort, hvitt hus,
dån och brus,
det är vind, stark vind.

På en stol står en kista, den är liten och hvit,
vi gå dit,
det är vind, stark vind.

Karlfeldt är begravd på kyrkogården i Folkärna i Avesta kommun under en magnifik gravvård som Svenska Akademien lät resa.

Lena Blomquist, jurist, konstvetare och författare till Juridik på burk, Rätt roligt, Dom domare domstol och senast Carl Malmsten känd och okänd (Jure 2012), en biografi om möbelskaparen Malmsten, hans möbler och skolor. Karlfeldt var en av Carl Malmstens favoritdiktare.

Läs mer

En bra startpunkt är naturligtvis Karlfeldtsamfundets hemsida och Wikipediaartikeln där man också kan se Zorns porträtt av en tankfull Karlfeldt. Boktips: Karlfeldt dikt och liv av Staffan Bergsten (Wahlström & Widstrand 2005) samt Olof Lagercrantz insiktsfulla förord i ett pocketurval ur Karlfeldts diktning (W&W 1964).

 

 

 


Stig Dagerman – med språket i ett järngrepp

Publicerad 2013-12-06 i kategorin Författare | 3 Comments »

  • dagermanStig Dagerman (1923–54). Författare och journalist. Syndikalist.
  • Mest känd som en närmast ikonisk symbol för de unga, nyskapande, begåvade 40-talistförfattarna. Efter debuten geniförklarades han. Skrev sedan intensivt och framgångsrikt under fyra–fem år böcker, noveller, teaterpjäser, dagsedlar och artiklar. Därefter drabbades han av djupa depressioner och svårartad skrivkramp. Stig Dagerman tog sitt liv, endast 31 år gammal.
  • Värd att minnas för sina formexperiment och sin formsäkra stil.

Stig Dagermans berättelser tar tag och släpper inte greppet förrän man läst klart. Genom säker stilistik förmedlar han sin berättelse. Novellen Att döda ett barn (1948) är ett tydligt exempel på hans medvetna stil och hur han tvingar sig på sin läsare.

Novellen beskriver en trafikolycka en vacker söndagsförmiddag. Ett ungt par är på väg i bil till havet då de kör på ett litet barn som ska gå över gatan till grannen för att hämta socker till sina föräldrars förmiddagskaffe.

Novellen är skenbart enkel men stilistisk fulländad. Texten är skicklig och konsekvent komponerad i varje rad och del.

Ett exempel är hur Dagerman arbetar med meningslängden. Meningarna varierar rytmiskt genom hela texten. Korta meningar på 5–10 ord varieras med längre meningar på 25–30 ord, rytmiskt och balanserat, som regelbundna andetag.

Men så kommer ett markant undantag. När själva olyckan sker beskrivs händelsen med en enda extremt lång mening på 110 ord! Effekten är påtaglig. Den överlånga meningen sänker lästempot och ger en känsla av slow-motion – när det mest fruktansvärda sker är det som om tiden står still. Vi ser skeendet i ultrarapid, utan att kunna hindra det.

Ett annat exempel är hur Dagerman använder ytterst få ord för att beskriva personerna i berättelsen. Ingen har något namn eller andra egentliga känntecken. Det enda vi får veta, är deras relation till barnet som ska dö: ” mannen som skall döda barnet”, ”mannen som skall förlora sitt barn”, ”en mor som glömt köpa socker”.

Ett tredje exempel är det tematiska användandet av vissa stående formuleringar. Mot slutet av novellen kommer fem meningar i rad som börjar med exakt samma ord och meningsbyggnad:

”Efteråt är allt för sent.”
”Efteråt står en blå bil …”
”Efteråt öppnar en man …”
”Efteråt ligger några vita sockerbitar …”
”Efteråt kommer två bleka människor …”.

Att läsa Stig Dagermans novell är att se hur en skicklig författare använder sina redskap för att förmedla en berättelse som berör. Läsupplevelsen är helt överordnad. Stilistiken är redskapet att nå dit. Men, kanske någon invänder – tänkte Dagerman verkligen på allt detta när han skrev novellen?

Givetvis gjorde han det.

Mikael Rosen är skribent, föreläsare, kommunikationsstrateg. Författare till läroboken Skriva för att övertyga.

Läs mer

Bra startpunkter är Wikipedia och Stig Dagermansällskapets hemsida. Intressant nog finns det också en amerikansk sajt. Den som vill vara Dagermanpilgrim kan besöka Dagermanrummet i hans födelseort Älvkarleby vilken utgjorde miljö i romanen Bröllopsbesvär. Dagermansällskapet och Älvkarlebys kommun delar ut ett årligt pris.

Länk till novellen Att döda ett barn samt den novellfilm som spelades in 2003 hittar man på denna skolblogg.